Kategoriarkiv: Curtin U.

Morning Tea för mig!

Nu är det min sista dag här på Curtin University of Technology. De har varit så gulliga här och bjudit mig på Morning Tea (kaffe och bulla) och sagt lite snälla saker så där formellt, inför alla. Det var skönt med ett bra avslut. Jag passade också på att tacka alla både för mig och å Luleå universitets vägnar. Man är ju lite av en ambassadör när man reser runt i tjänsten så här. Leonie är en väldigt bra kontakt in i forskarvärlden inom mitt område och jag har fått en kär vän här när jag lärde känna Tanya lite mer privat. Känns kul att fylla på adressboken!

Nu känns det som vi står vid gaten på flygplatsen…

In i "cubiclen" igen…

Ja, så var det dags igen. Jag sitter i min lilla kub på universitetet och samlar kraft för att göra något vettigt av de sista två veckorna här på Curtin University. December gick så otroligt fort! Det känns så tråkigt att avveckla precis när jag kommit igång och hittat mig en plats här på SMEC. Både jag och Micke känner att vi nog har varit här för kort tid, nästa utlandsvistelse får bli längre! Vi fantiserar redan om nästa projekt, den här resan gav oss ju mersmak. Kanske San Fransisco?

Men Western Australia har hittat en plats i våra hjärtan, vi rekommenderar verkligen alla att resa hit!

Konferens

Skönt att vara tillbaka på västkusten igen! Efter 4 dagar på konferens i Surfer’s paradise (sic!) strax söder om Brisbane, så hann jag bli ganska trött på skyskrapor, turister, fuktigt väder. Men visst var stranden fin…

Konferensen handlade om Technology Education Research. Eftersom jag studerar lärande i science centres så ingår lärande i teknik i mitt intresseområde. Fast det var väldigt inriktat mot lärande i teknik I SKOLAN, vilket inte är mitt område riktigt. Nåja. Jag hade det trevligt i alla fall, och träffade sex tillresta svenskar där. En del har jag haft mailkontakt med innan, en del har jag träffat förut och en del var nya ansikten. Men sammantaget var det den stora behållningen av mötet, att träffa nya människor som man kan nätverka med senare.

Min egen presentation var en sådan där just-in-time presentation. En kvart innan folk kom in till seminariet gjorde jag det sista i min PowerPoint presentation. Men det blev en trevlig och givande stund, med många intressanta kommentarer från åhörarna.

Two pages a day keep the supervisor away

Nu skriver jag. Hoppas jag kommer in ett ”flow” snart för det här är ju JOBBIGT. Men kreativt arbete har ju beskrivits som 5% inspiration och 95% transpiration, så det är ju bara att jobba på. Min taktik är att skriva 2 sidor om dagen.

Det är en bra taktik, att sätta upp ett mål I TID. Då behöver jag inte skriva 180 sidor dagen innan dead-line. Och att skriva en bok är att skriva mycket, mycket mer än det antal sidor som kommer med på slutet…tack vare ordbehandling så skriver man ju om, strukturerar om och byter ut text hela tiden. De dagar jag får ihop mer än två sidor kan jag ju ta ut som ”komp-sidor” sen, eller? Sen är det ju det här med att veta vad man ska skriva.

Men jag vet ju att skrivandet i sig är inte ett mekaniskt nedpräntande av något man redan vet. I själva skrivandet händer det något, kugghjulen börjar snurra. När jag är färdig med den här boken, ska jag ta en gin och tonic. Det tror jag att jag kommer att känna att jag är värd!

Min lilla kub

kubSå här ser min arbetsplats ut. Jag trivs ganska bra i den. Den gör att jag varje dag tar promenader på campus efter lunch. Eller så lägger jag mig under ett träd och vilar lite och lyssnar på fåglarna, och sorlet från alla studenter som också hellre är utomhus. Men när jag är vid min arbetsplats jobbar jag, det finns inte så mycket annat att göra där.

Avhandlingar och avhandlingar

avhandlingDet gäller att ha målet i sikte. Den materiella aspekten av att vara doktorand är ju att i slutändan så har man skrivit (bl a) en bok. Varför den kallas avhandling vet jag inte, på engelska heter det Thesis. På bilden finns en svensk avhandling och en australiensisk thesis. Man skulle kunna säga att sättet att se på en avhandling blir lite olika i Sverige och Australien. Jag menar, den ena ser ut som en statlig rapport och den andra ser ut som en medeltida bibel…

Valfeber del 2

Som ni kanske vet så vann de konservativa valet här i Australien. John Howard skrämde över väljarna på sin sida med att lova att INTE göra som Labour skulle (enligt honom) göra om de vann: Höja räntorna. Min bordsgranne, Tanya, är väldigt engagerad i studentkåren. Här väljer studenterna in vilka som ska styra kåren på samma sätt som de nationella valen, det är alltså ett politiskt val.

Tanya är nu mycket besviken på att de konservativa vann de nationella valen. John Howard har nämligen gått ut med att höja avgiften för att plugga på universitet. Som det är nu kostar det olika mycket att gå på universitet, beroende på vilken utbildning man vill gå (och förstås vilket universitet man vill in på). Här på Curtin kostar de billigaste utbildningarna ca 2000 dollar per termin (ca 10 000 kr). John Howard kommer troligtvis att höja avgifterna ordentligt. Tanya och studentkåren rasar!

Det är nog bara en tidsfråga innan diskussionen om avgifter på universitet är i gång i Sverige också. Är det inte ett socialdemokratiskt beslut att satsa på ”elituniversitet”? Jag kan ha fel där, men jag har ett svagt minne av att ha läst om ett sådant inlägg av Tomas Östros.

MångKULturellt

Ja, tänk vad lite erfarenhet av att vistas i en mångkulturell arbetsmiljö jag har…Men här får jag verkligen prova på! På senaste doktorandkollegiet var vi 1 från malaysia, 3 från Mocambique, 1 från USA, 1 från Sydafrika och en bunt australiensare. Och så jag som ensam (Nord)europe. Det är en väldigt bra erfarenhet att vara i minoritet! Speciellt fascinerad är jag av Afrikanernas infallsvinklar, de har ju en helt ny referenslista att dela med sig av. Jag menar, hur många afrikanska författare har jag i min referenslista? Jag tror inte ens att jag någonsin sett eller hört en afrikansk professor. (I Sverige är det ju inte heller många professorer som inte följer koden, ni vet, vit+man+över 50).

Å andra sidan kan jag också dela med mig av den nordiska delen av min referenslista, vilket verkar uppskattas. Det finns en australiensisk doktorand här som verkar vara mycket insatt i svenska akademikers arbeten. Imponerande. Hon har både refererat till Ingrid Carlgren och Roger Säljö ”and the swedish educationer Steinar Kweijl (alltså Kvale)”… Jag berättade för henne att han är dansk. Och psykolog. Men härbortifrån är det kanske sak samma!

Skriva, skriva

Ja, så har jag då tänkt mig att försöka skriva min avhandling på engelska. Ett beslut som har tagit tid att ta, att skriva på engelska känns ju så svårt! Men skam den som ger sig, jag vet ju inte om det går förrän jag provat. Klarar jag det här, då klarar jag vad som helst! (och om jag inte klarar det så klarar jag INTE vad som helst, fast det gör väl ingen)

Men att börja skriva är som att börja läsa en ny bok. Man känner ingen av huvudpersonerna, och det tar både tid och energi att lära känna dem. Jag har ju redan skrivit en del, men nu ska jag ju börja skriva på det som ska bli min bok, DET har jag inte vågat pröva innan. (Fast det är klart, allt jag skrivit innan kan säkert bidra till innehållet). Men jag antar att det inte tar så långt tid att skriva om man vet vad man vill säga, så där ska jag nog börja. Jag har, på min handledares inrådan, använt första månaden här till att dammsuga biblioteket och Leonies bokhyllor på artiklar som presenterar vad som händer just NU på mitt område, artiklar som kan vara svåra att få tag på i Sverige. Det har gett resultat. Jag har läst och läst så att huvudet ibland har blivit alldeles varmt. Mitt skrivbord är fullt av kopior av bra texter som inspirerar mig i analysen av mitt material.

Nu ska jag börja titta genom det jag skrivit innan och faktiskt börja hugga i mitt datamaterial. Med andra ord en transpirationsfas som förhoppningsvis leder mig vidare till vad poängen med mitt projekt är/blir. En mer ångestladdat tid i ett avhandlingsarbete är nog svårt att hitta.

Men för att ytterligare språkbada mig, så har jag börjat läsa massor av skönlitteratur på engelska på kvällarna, och på bussen till jobbet. Jag har spänt följt Dr Tempe Brennans arbete som ”Forensic Anthroplogist” i Katy Reisch deckare, och nu sitter jag och blir mörkrädd av Mickael Connellys ”The Poet”. Kroppen får sitt också, eftersom jag har börjat gå på Yoga ett par gånger i veckan. Så nu finns det inga ursäkter kvar att inte börja skriva. Kom igen nu!

Glömde knytblusen!

Inser nu att jag visst är helt ute med dresscoden…De seniora forskarna har samtliga både högklackat och knytblus (ja, inte karlarna då, de har mest manchesterkavajar, ni vet såna med läderovaler på armbågarna) . Själv springer jag runt i jeans och t-shirt för att det är bekvämast så. Men det gör nog att de andra har svårt att ta mig på allvar.

Jag var på ett mycket intressant doktorandseminarium i tisdags. Doktoranden, Tanya, pratade om ”beyond postmodernism” , något som vi också borde prata om på vår institution. Istället för den gammal uttjatade dikotomin modernism-postmodernism, så pratade hon om vad som skiljer postmodernism och det som hon menade kommer nu ”virtuality”. Referens:
Hayles, N K (2001). The condition of virtuality. In P. Lunenfeld (Ed.), The digital dialectic (pp. 69-94). Cambridge, Mass: The MIT Press.