Perspektiv

Snart kryper jag!Igår kväll såg vi en film vi lånade av DSAWA (Down Syndrome Association Westerna Australia). Filmen var en knapp halvtimme lång och handlade om hur det är att få ett barn med DS. Det slog mig hur ”långt” jag kommit på nio månader i mitt sätt att se på Leo och det extra speciella med honom. I början såg jag allt som handlade om Leo genom ett slags ”down-filter”, dvs. allt som han gjorde, allt som han inte gjorde, allt som skulle hända etc – allt relaterade jag till DS och som något negativt.

När jag nu såg filmen, som visade en rad familjer och hur de hanterade den första tiden med sina barn, slog det mig att jag allt mer sällan tänker på Leo som en kille med DS. Det kanske verkar självklart. Kanske är det det. Men det _är_ verkligen en process som pågår hela tiden och som präglar en stor del av tillvaron. Det har säkert att göra med att jag i och med föräldraledigheten umgås med honom hela dagarna.

Den glädje jag känner när jag ser Leo försöka stå, när han provar ”prata”, när han skrattar… Den är på något sätt uppblandad med en otrolig stolthet att _han_ som _har Downs Syndrom_ faktiskt _kan_ sådant! Tänk så tokig man är ibland…

Gemini Crickets On Tour

Axel håller i en kyckling - försiktigt.Idag har Gemini Crickets – Axels dagisavdelning – varit på en bondgård! Efter ”Morning Tea” vandrade barnen hand mot den väntande bussen. Resan slutade 45 minuter senare på en bondgård vid foten av bergen öster om staden. Till gården kommer varje dag olika skolklasser och dagisgrupper för att titta på djur och växter man odlar. Djuren sköts om av ungdomar i åldrarna motsvarande högstadiet. På gården finns också ”riktiga bönder” som visar runt grupperna.

Först fick barnen sätta sig på en liten läktare (!) i stallet. Gissa om de blev knäpptysta när det plötsligt kom två mjölkkor klivandes framför dem… Kossorna var väldigt fina, svarta och vita och helt rentvättade. Såg helt nya ut!
Sen frågade Farmer John om de visste vad vi kan få från kossorna.
– Miiiilk! , ropade barnen

Sen fick vi se när han handmjölkade och mjölkade med maskin. Vi fick även se där mjölken kom ut ur maskinen och känna hur varm den är. Axel var, liksom många andra barn, något fascinerad.

Sedan följde en rad djur: Ägghöns (2 i varje bur), får, getter, grisar, kaniner och kycklingar.
Barnen fick både klappa och mata de mindre djuren. Axel höll i en kyckling (koncentrerat).
Därefter matsäck och hemresa. Axel var än nöjd med dagen. Särskilt med tanke på att vi fick åka buss…

Fler bilder finns på denna sida.

Nu är Leo frisk…

men jag och Micke är sjuka. Leo har träffat en mycket trevlig läkare, som han charmade förstås. Hon skrev ut penicillin, och nu mår Leo mycket bättre. Jag och Micke går på Echinacea.

Jag läste att det bara är 25% av barn med DS som har den omtalade ökade infektionskänsligheten. Jag förstår inte hur det kan ha blivit så att det blivit en ”sanning” att ALLA barn med DS blir lättare sjuka? Sedan läste jag i Sunday Times att personer med DS får cancer i mycket MINDRE utsträckning än vi andra. Läkarna här spekulerar i att det beror på den extra kromosomen (det behöver man väl inte vara Einstein för att klura ut att det måste vara i den det sitter, det är ju det som skiljer). Kul att det faktiskt börjar visa sig att finns medicinska fördelar också! Jag menar, det är ju faktiskt så att Leo har något EXTRA, något som vi andra INTE har.

Leo sjuk…

Han hostar och snörvlar och får 40 graders feber på kvällarna. Men jag tror att jag och Micke lider mer av det än han…Det är ju så lätt att bli orolig för sekundära infektioner eftersom all litteratur om Downs syndrom tar upp att det är vanligt med en ökad infektionskänslighet. Fast på det webbaserade diskussionsforum för föräldrar till barn med DS som vi är med i, vittnar många föräldrar om att de inte märkt någon större skillnad. Det kanske blir lite av negativa förväntningar, som gör honom mer sjuk än vad han egentligen är? Ja, vad ska man tro.

Men jag vet att jag inte alls är lika orolig när Axel blir sjuk, och att jag ska försöka låta bli och vara så ”hönsig” med Leo!(Samtidigt är det skönt att veta att Austarlien har sjukvårdsavtal med Sverige, så det är samma regler för oss här som i Sverige, när det gäller att besöka läkare.)

Nya bilder uppe

[Uppdaterat: Gamla länkar, funkar inte längre…]
Nu finns fler bilder att kika på. I menyn till höger har ett antal länkar tillkommit under ”Fotoalbum”. Under resor finns bland annat denna sida med bilder från utflykter mm. Kika gärna runt bland de andra bilderna också!

Jag kommer även att lägga upp några lite mer aktuella filmer så småningom, men hemsidan för dessa är ännu under produktion…

Axel är en Jiminey Cricket!

Idag var första dagen på dagis, på riktigt. Hemma brukar alltid Axel ha svårt att vänja sig vid att gå till dagis efter lov, så jag befarade det värsta…Men han är äldre nu, och så fort han kom in på dagiset så sprang han iväg till de andra barnen!
På dagiset väntade Sylvia (svensktalande), en äldre dam som var utsänd från the Ethnic Child Care Resource Unit INc. Det är en service för alla invandrarbarn som är gratis, och som innebär för Axel att han kommer att ha Sylvia med sig de första 5-6 dagarna. Inte bara som tolk utan även som en ”explainer” för de andra barnen vad Sverige kan vara för något. Idag skulle de få rita skator. Fint att han får vara huvudperson lite, och den som vet något som inte de andra vet och kan. Inte bara vara den som INTE kan.

Här är länken till dagis
www.curtinchildcare.com.au

Här kommer brandbilen…

… är en av Axels favoritböcker. Men idag kom brandbilen på riktigt. Precis när vår mat var färdig att ätas började brandlarmet tjuta utanför vår lägenhet. Det var samtidigt som jag just kom ut från toaletten efter ”en längre sittning”, så lite oroliga blev vi ju att brandlarmet berodde på antingen matlagningen eller mitt toalettbesök.

Axel blev även lite orolig av larmet (såklart) så vi plockade i lugn och ro med oss pass, flygbiljetter, kameror och dator – dvs sånt man inte vill ska brinna inne – och gick ut till den samlingsplats som anvisas på vår lägenhetsdörr. (Kan ju tillägga att vi varken kände lukten av- eller såg någon rök i närheten av vår lägenhet. Men det skadar ju inte att gardera sig.)

Strax kom brandbilar farande, men brandmännen tog det ganska lugnt och snart slutade larmet tjuta, till framförallt Axels lättnad – han gillar ju inte starka ljud. Nu passade vi på att titta lite på brandbilarna. Axel fick även erbjudande att provsitta i en av bilarna, och den chansen tog han efter en hel del tvekan.

Nu berättade en av brandmännen att det var i lägenhet nr 33 som larmet kom från (vi bor ju i nr åtta) och att det inte var någon brand. Det gjorde oss lugnare även om Axel tyckte att brandmännen ”gärna hade fått använda dimstrålemunstycket för att släcka elden lite”.

Svenska skolan i Perth

När vi förra helgen träffade en svensk familj fick vi ju nys om att ”svenska klubben” varje lördag har träffar där barnen får träna svenska – en form av skola, mao. Vi bestämde oss för att åka dit och se vad det var för något.

När vi väl hittat till Trinity College, där de samlades, träffade vi ”fröken” och några av barnen. De kom från familjer där en av föräldrarna är svensk och där familjerna vill ha hjälp att uppehålla tvåspråkigheten. Bland annat träffade vi en Älvsbybo (!) som nu bott i Perth sedan 1968. Han hade ganska bra koll på vad som händer i Norrbotten eftersom han läser PT (förståss) på nätet.

Själva skolan var ju inte så märkvärdig för Axel – de tränade på att säga färger, vad olika klädesplagg heter på svenska etc, så han fick ju vara ”bäst i klassen” trots att han var yngst. Situationen gjorde dock att han mer och mer fick klart för sig att det finns andra språk! På väg till bilen, sedan han ropat ”Bye bye!” till de andra, sa han: – Dom pratade ju samma språk som jag brukar prata!

Glömde knytblusen!

Inser nu att jag visst är helt ute med dresscoden…De seniora forskarna har samtliga både högklackat och knytblus (ja, inte karlarna då, de har mest manchesterkavajar, ni vet såna med läderovaler på armbågarna) . Själv springer jag runt i jeans och t-shirt för att det är bekvämast så. Men det gör nog att de andra har svårt att ta mig på allvar.

Jag var på ett mycket intressant doktorandseminarium i tisdags. Doktoranden, Tanya, pratade om ”beyond postmodernism” , något som vi också borde prata om på vår institution. Istället för den gammal uttjatade dikotomin modernism-postmodernism, så pratade hon om vad som skiljer postmodernism och det som hon menade kommer nu ”virtuality”. Referens:
Hayles, N K (2001). The condition of virtuality. In P. Lunenfeld (Ed.), The digital dialectic (pp. 69-94). Cambridge, Mass: The MIT Press.

Äntligen dagis!

Ja, så har då Axel fått plats på ett dagis som ligger ett stenkast från där jag jobbar på universitetet. Vi håller på med inskolning nu och hittills är vi alla mycket nöjda. Visserligen får han bara vara där en dag i veckan, men vi hoppas få fler dagar så småningom.

Axels grupp heter Jiminie Crickets och är ett gäng glada 3-4 åringar, som har minst tre fröknar. De har en jättestor lekplats, och det som skiljer från ett svenkt dagis är väl att gränserna för var inomhuslekarna går är mer flytande (pga klimatet). De har liksom skapat olika ”rum” på gården med diverse teman, som i Sverige skulle klassats som inomhuslekar. (Nå, i alla fall på det dagis som Axel gått på). Och så är det förstås inte så vanligt att svenska dagisbarn står på kö varje dag innan de går ut, för att få solkräm i ansiktet…Förskolläraranas pedagogiska arbete är mycket strukturerat och väl synligt.

Nu under Axels inskolning har jag hållit mig mycket i bakgrunden, för jag har upptäckt att han är beredd att ta mycket mer ”risker” om jag inte är där. Jag menar i interaktionen med de andra. Jag såg att han pratade och lekte där jag stod gömd på lekplatsen…På måndag kommer det en svensktalande resursperson till dagiset, som kommer att följa Axel i början. En service som Australien erbjuder gratis.

Jag inser också att det som för mig är ”nytt” och kanske t o m ”konstigt”, det är bara en annan aspekt av livet för Axel. För honom är ju hela livet nytt, och han går in i situationer på ett absolut osentimentalt sätt, inte låst i konventioner om hur saker och ting ”ska” vara. Fast visst har han vissa preferenser, men det beror nog på att det har gått upp för honom hur mycket hans vilja betyder (kort sagt, TROTSåldern här!).