Månad: december 2004

Nu har vinden vänt här i Australien i rapporteringen från tsunamikatastrofen. Från att främst ha skildrat tragiska människoöden till att nu handla om solidaritet, hjälpinsatser och hur människor ställer upp för varandra i svåra tider.

11 miljoner AUD har donerats till australiensiska Röda Korset av privatpersoner och företag. Betänk då att Australien har 18 miljoner invånare.

Turister har valt att bli volontärarbetare och jobbat stenhårt i informationscentraler och fältsjukhus. Det australiensiska flygbolaget Virgin Blue ställde upp gratis med ett extra plan som skulle flyga hem folk från Thailand. Man lyckades bara fylla 14 av de 170 flygstolarna.

På TV visade de ett läkarpar som överlevde på Sri Lanka, som nu väljer att stanna kvar och hjälpa till i fältsjukhuset. De har betalt mediciner för egna pengar och sa i TV-kameran att de bara inte kunde lämna. Viljan att hjälpa till var alldeles för stor.

Här i Perth har folk lämnat mat och kläder i massor till en hjälpsändning som sponsrats av ett rederi i Geraldton. Båten går ikväll, på väg mot Indonesien.

Osv. osv.

Jag får gåshud av den här sortens nyheter, människan är ju faktiskt god när det gäller! Efter att först ha blivit rädd för hur livet kan bli (det är ju så lätt att känna in nyheter om just familjer som råkat illa ut på olika sätt!), så känner jag nu en glädje över allt det fina som en sån här situation tar fram hos människor. Sörj med de olyckliga, men leve livet!

Vi har pratat med Axel om katastrofen, och imorgon ska vi lämna pengar vi också. Bankerna har ställt upp insamlingsbössor. Vi väljer att lämna pengar där eftersom vår insats blir tydligast för Axel då.

Vi har ju gång på gång skrivit om att det är så härligt att bo nära Indiska oceanen. Med tanke på vad som hänt och vad som rapporteras från sydostasien, betraktar vi nog alla här i Västra Australien havet med större respekt och tankar om vad som hade kunnat hända även här.

Många i Australien är i chock och väldigt oroliga, eftersom många tusen australiensare reser till framförallt Thailand varje sommar, särskilt över julhelgen. Precis som svenskarna gör.

Än så länge har sju australiensare bekräftats döda, men alla är säkra på att siffrorna kommer stiga avsevärt.
I nyheterna rapporteras kontinuerligt om räddningsarbetet, precis som i Sverige antar jag, och många vill hjälpa till med såväl faktiska resurser och med pengar till hjälparbete.

Även här har havet har varit lite oroligt efter skalven och när vi badade igår var vågorna oregelbundna och oförutsägbara. På en strand i Busselton, ca 20 mil söderut, sögs en pappa med trebarn plötsligt ut 100 meter från stranden men kunde ta sig tillbaka med hjälp från tillsimmande motionärssimmare (som det kryllar av här). Vi bestämde oss för att vänta med havsbad några dagar…

Det är ju extra lätt att titta tillbaks på en tid som gått i samband med ett jubileum av något slag och en ettårsdag är ju ett bra jubileum för just detta – det är ju bara ett enda år att titta på. Ett år är just den tid som passerat sedan Leo välkomnade oss till sin värld. Och vi honom till våran värld.

Leo är en mycket trevlig liten grabb. Han ställer inte till med några större problem och har ett humör och en humor som ger oss många (gemensamma) skratt.

Han har börjat flytta sig längs golvet genom att skjuta sig bakåt med händerna. Den första tanden har kikat fram, fler verkar vara på väg. Leo har också fullt upp med att försöka stå upp och men behöver än så länge stöd för att hålla balansen.

Jag konstaterar, lite ledsen, att den första tiden med Leo väldigt mycket överskuggades av att han har Downs syndrom. Det är förmodligen fullt naturligt men det känns nu så onödigt att jag var så ledsen och orolig en del stor del av den första tiden. Det går ju inte att ändra på, men idag känns det tack ock lov långt borta och jag ser på det på ett helt annat sätt, utan att i första hand känna mig ledsen.

Leos födelsedag den 19 december firade vi på Mundaring Hotell, uppe i bergen öster om Perth. Där var väldigt varmt, men fanns pool. Under eftermiddagen grillar hotellet ett lamm, bjuder på levande musik och en strålande utsikt över skogarna och bergen. På kvällen grillade vi egen kyckling, ordnade sallad och käkade tillsammans i en av de tre bungalows vi hyrt. (Familjen Berhan, Virve och Mattias var med oss).
När mörkret fallit och barnen somnat satt vi i den varma natten och kikade på kängurur som hoppade förbi.

Här i Australien har vi haft en massa tur

och fått se en rad olika djur

Öppna hemsidan med bilder här

och bläddra mellan bilderna, det är där rimmen är!

Jag har aldrig varit någon vän av den köphysteri som råder i bl a Sverige så här i slutet av december. Konsumtionshetsen i julhandeln får mig att må illa.

Så kom jag till Australien, det blev december, och jag har fortfarande inte upplevt någon köpstress. Affärerna försöker locka människor att komma och handla, men det är svårt när det är sol, varmt och ljummet hav! Julpynt hänger lite pliktskyldigast här och var, julträd i plast kan man hitta i några skyltfönster, men på det stora hela så är julen (så som vi känner den genom svensk julhandel) ganska frånvarande.
Istället koncentrerar man sig på att stämma träff med släkt och vänner för att grilla och åka på semester. Lite som svensk midsommar. Helt i min smak. Vi ska grilla med våra tillresta vänner, och jultomten lämnar något litet i julstrumpan till barnen. Kanske blir det vår nya jultradition, att resa bort med vänner?

Med glimten i ögat körde jultomten lokalbussen häromdagen, det lockade till skratt i en mer och mer avslappnad sommar-atmosfär här i Fremantle.

Vi har varit på en fyra dagar, ca 95 mil, lång resa nere i Australiens södra hörn. Målet för resan var, förutom resan i sig själv, att besöka Walpole och de jättelika träden i ”The Valley Of The Gigants”.

Under resan han vi även med att se fantastiska stränder, bo på vandrarhem rankat bland de tio bästa i Australien, nästan köra på en emu (trots att vi svenskar sagt tydligt nej till just EMU!) och inte minst sett många väldigt höga träd och vackra omgivningar.

Se mer om vår resa i ett litet bildreportage här!

Axels dagis ordnade julavslutning för alla föräldrar härom fredagen. Barnen hade tränat in några julsånger och det var roligt att se sonen vara med och sjunga, även om han mest klämde i lite försiktigt på refrängen till Jingle Bells.

Den suveräna personalen – Amy, Claire och Melissa – hade ordnat med ett extra festligt Afternoon Tea. Att sedan en separat del av bordet var för de vuxna verkade Axel inte bry sig om…