Lördagmorgon – direkt efter morgonvällingen. Axel säger:
Mamma. När jag blir vuxen, då ska jag köpa massor av biljetter till Australien. För jag saknar Fremantle. Och så ska jag mellan landa på en massa flygplatser. Vet du, under USA ligger ett land som jag inte kommer ihåg vad det heter…men sen kommer sydamerika!
Nu har vi snart varit tillbaka i två veckor och kroppen hänger bara inte med. Det är svårt att förklara hur det känns eftersom kroppen inte alltid låter sig beskrivas i ord. Klimatet i Fremantle öppnade kanalerna i min kropp och energin fylldes på, och jag trivdes fantastiskt bra i värmen. Idag var det 25 grader kallt och en otroligt vacker vintersol, men kroppen (och själen) är fortfarande kvar i Fremantle och det känns svårt att acklimatisera mig… Känslan påminner om baksmälla, lite lätt ångestframkallande, och känns nog igen av er som gjort något liknande.
Så var vi då hemma i kalla Luleå igen. Nu är det en vecka sedan vi kom hem och Axel har fullt upp med att återupptäcka vintern som den är i norra Sverige. På bilden skottar han snö med farmor Lena på vår gård.
Vi kan förståss konstatera att i Sverige är det kallare än i Australien/Fiji så här års.
Om vi gillar det?
Gissa…
Sitter på Newark Airport i New York och konstaterar att vår flight till Stockholm är försenad i dryga två timmar.
Vi är alltså så pass försenade att vi har bokats om till en senare avgång Arlanda – Luleå. Inte hela världen, men det hade varit skönt att få komma hem i tid.
Men om man ser något positivt i det hela är det ju faktiskt bättre ur sov-synpunkt att få åka senare härifrån. Det blir mer rätt då – även om dygnet blivit ganska upp och ned av allt tidszonshoppande…
Övrigt: När vi lämnade igen vår bil, Chevrolet Trailblazer, blev vi skjutsade till terminalen i samma bil av killen på hyrbilsfirman – vi slapp alltså ta det tåg vi annars hade varit tvugna släpa väskorna på. Tack AVIS!
Axel leker med sina för födelsedagspengar (tack Linda) inköpta NYPD-bilar. Han är förståss nöjd över att få vara på en flygplats och att få springa av sig lite efter bilresan från Boston. Kan ju när det gäller bilkörning konstatera att tempot i New York är ganska högt. Och skyltningen usel. Vi körde dock bara fel en gång.
Ja jösses vilken resa! Vi är verkligen glada för ha fått möjligheten att få genomföra en sån här utlandsvistelse. Vi känner oss omtumlade och nästan förvånade över hur lätt det har varit att anpassa sig till andra levnadsförhållanden. Men Fremantle är väldigt lätt att älska…vi saknar den staden redan.
Häromkvällen pratade vi länge om hur den här resan har förändrat oss. Det är förstås svårt att säga, men på något sätt så känner vi att våra perspektiv har förändrats och att världen (och livet) på något sätt kommit oss närmare. Vi har upptäckt att det passar oss riktigt bra att göra såna här äventyr, vi gillar det. Det är också roligt att få ha gjort det här tillsammans med våra barn, och att se hur de också anpassat sig och upptäckt andra sätt att leva. För Axel var det väldigt stort tror jag att upptäcka att det finns andra språk och kulturer än svenska, och att det var upp till honom att lära sig det nya. Det är ju mycket tack vare, inte trots, att vi har haft små barn med oss som den här utlandsvistelsen blivit så lyckad.
Och till alla er därhemma, så kan vi bara säga att vi har tänkt mycket på er och brytt oss om vad som hänt hemma hos er (trots att vi inte direkt saknat vårt liv i Sverige). Väl hemma flyttar vi in ett hus vi hyrt i centrala Luleå (Gültzaudden), så ni är välkomna att komma och hälsa på!
Nu har vi haft ett par underbara dagar i Boston. Vi tycker verkligen om den här stan! Lite känns det som att komma hem, dels för att det är så mysigt hemma hos Anne och Tom, och dels för att Boston är en så trevlig stad. Det var också kul att se hur Axel direkt fann sig tillrätta här. Han har noga placerat ut sina tillhörigheter i hela huset, och hittat på en massa kul med Anne och Tom (när jag, Micke och Leo har varit ute och shoppat).
Hip hip hurra!
Axel fick födelsedagsmorgonväckning på ett hotell vid JFK flygplats i New York av Vaike och Micke, födelsedagsefterrätt med presenter efter middagen hos Anne och Tom och så ett kalas dagen efter. Vilket festande! På kalaset kom en nästan jämnårig pojke, Henry, och lekte med Axel. Henrys mamma är svensk och umgås med Anne och Tom. Henry och Axel hade väldigt roligt i snön, åkte pulka och bakade snöpizza. Sedan blev det Annes köttbullar och glasstårta med känguru på!
Vinter och sol i Boston. Några plusgrader och en del snö som ligger kvar sedan det snöoväder man hade för någon vecka sedan. Igår åkte Axel pulka med en jämnårig svensk pojke – Henry – i en park. Han gillade verkligen att få vara i snön igen!
Igår kväll kikade vi på Superbowl på TV, där New England Patriots (Boston) mötte Pitsburgh Eagles. Som tur var vann Boston och det blir tydligen parad här i morgon.
Idag ska vi ut och ”göra stan” och se oss omkring.
Klockan är halvett på natten och från Leos säng hörs glada skratt och skrik…Våra tidsresor har påverkat oss alla men Leo har vänt på dygnet totalt. Tyvärr så är vår ”jetlag remedy” slut, en homeopatisk medicin som såldes på alla apotek i Fremantle. Den har verkligen fungerat suveränt bra, vi har varit i princip fria från jetlag-symptom hittills.
Go’natt, måste sova nu, imorgon ska vi köra 35 mil upp till Boston…
Hur hinner man med allt som L-A har att erbjuda på endast två dagar? Det gör man inte. Men vi har försökt plocka några russin ur kakan…
Passerar just nu St Louise på 12 496 metes höjd med en hastighet av 963 km/h. Utanför är det -65 grader kallt. Axel och Vaike kikar i en pysselbok vi köpt för resan och Leo tittar på från sin ”säng”. Tydligen är det bara några plusgrader i New York, men jag antar att de saltar vägarna så det ska nog gå att köra till Boston imorgon som planerat.
Än en gång flyger vi med en av Quantas Boing 747-400 och vi är inte särskilt många passagerare, kanske runt 60-70 i ett plan som rymmer 430. Med andra ord är det väldigt gott om plats och vi kan flytta till fönsterplatser för att kika ut. Personalen är väldigt avslappnad efter som de hinner med att servera alla på kort tid. Satt och snackade lite med en av dem som just hälsat på kompisar i Funäsdalen.
Deras chef kom och frågade om jag vill ha lite champange, men jag fick tacka nej då jag ska köra bil senare idag. Då kom han med en hel flaska att ta med hem!
[paus i skrivandet]
