Axel har fullt upp med att hålla mellanbrorsan Leo borta från sitt rum. Där finns nämligen såväl Lego som andra spännande saker – något Leo är väldigt medveten om. Han tar chansen att ”undersöka” Axels saker så snart den ges.
Vad göra?
Här är vad Axel själv kom fram till, tidigt en morgon:
Om sedan Leo läser – och lyder – skylten, ja det återstår att se…
Ett stort beslut är taget: Vi ska flytta!
Efter att i bra många år funderat på saken, men inte riktigt fått det att stämma in med våra respektive arbeten, har vi nu bestämt oss för att ta steget. Jag har under våren sökt jobb i Helsingborg, blivit kallad till intervju, och sedan blivit erbjuden jobbet. Jag har accepterat.
Det är en lärartjänst på en grundskola i centrala HBG som startar i höst. Vaike ska arbeta till viss del i Luleå, men i övrigt vara föräldraledig.
Vi har ännu ingenstans att bo (!), men räknar med att lösa det i sommar.
Till viss del är jag skräckslagen, till viss del väldigt sugen på att ge mig av redan i morgon. Jag har ju bott i Luleå hela mitt liv (med undantag för vissa längre utflykter…) men har under flera år känt att andra delar av Sverige/världen lockar.
Trots många vänner och en stor släkt i Luleå, när tanken på att flytta slagit rot är den svår att bli av med.
Nu _blir_ det Helsingborg. Där finns Vaikes syster, närhet till släktingar på Vaikes sida och vänner.
Den 1 augusti börjar jag mitt nya jobb, resten av familjen kommer efter i september/oktober.
Vi återkommer med vår nya adress…
Som jag tidigare skrivit om har vi provat ut hörapparater till Leo. Anledningen är hans tveksamma hörsel (!) och vi har under en lång rad besök på hörcentralen i Sunderbyn gjort tester för att se hur hans hörselprofil ser ut (vilka frekvenser han hör bra eller mindre bra på).
Nu är apparaterna klara och idag var det dags att hämta dem. Efter en liten brottningsmatch (som jag vann!) var de på plats.
Det var fascinerande att se den direkta reaktionen på Leo. Helt klart upplever han skillnad på ”före” och ”efter”.
Väl hemma var han väldigt uppmärksam och intresserad av våra röster, Axels lekar och musiken. Framför allt märks skillnad på hur han reagerar på små ljud och när vi säger något.
Nu är det ju inte så att han helt plötsligt hör allt och kan prata, men det känns som om detta är ett bra steg på väg.
Ett problem kan bli att få snäckorna (propparna) att sitta kvar i örat under de lite ”hårdare” lekarna som storebror ibland tar sig för, eller de stunder av ohejdat bus som Leo gärna ägnar sig åt.
Det är också lätt hänt att själva apparaten, som hänger bakom örat, ramlar av och drar med sig snäckan. Men vi får prova oss fram och se hur det går. Förhoppningsvis blir isättandet av apparaterna lättare och lättare… !
