Månad: mars 2007

Så var vi på väg hemåt. Sedan vår tripp till Monkey Mia har vi bott i South Perth, tvärs över floden från själva Down Town Perth. Det har varit ett behagligt boende nära ”allt” i stan. Dessutom ligger Perth Zoo på promenadavstånd.

Down Town Perth

Att lämna Perth och Fremantle är så klart trist. Främst kommer jag att sakna det behagliga vädret, de avslappnade och trevliga människorna och de fina omgivningarna. Det ska ändå bli skönt att komma hem till Sverige och Arild igen. Förhoppningsvis har våren slagit klorna i Skåne och därmed borde vi inte behöva frysa alltför mycket. Men det dröjer nog innan tårna får vifta så fritt de gjort de senaste två månaderna…

Monkey Mia

Så var det dags att åka hem från detta fantastiska ställe. Efter några dagar med kanonväder blåste det upp under måndagen, vid lunchtid (en effekt av cyklonen som härjar längre norrut). Precis då var Vaike och Axel ute med Shotover, segelbåten, för att kika på djurlivet. Vindstyrkan ökade markant och så också farten på segelbåten – 19,6 knop var de uppe i som mest! Tydligen hade skipperns leende gått från öra till öra…

Att det blåser gör dock inte så mycket i övrigt, då vi ligger i lä och därför inte drabbas så hårt.

 ”Nicki”, Shotover och en bil.

I Monkey Mia har delfiner simmat in mot stranden för att bli matade så länge man kan minnas. Detta har naturligtvis dragit en del folk. Tidigare, på sjutti- och åttitalet, kunde man simma med delfinerna, men i takt med att fler och fler människor närvarade bestämdes att detta inte var någon bra idé. Delfinerna slutade nämligen komma! Nu finns här en forskningsstation som fokuserar på djurlivet i Shark Bay, inklusive delfinerna. Man matar delfinerna tre gånger om dagen, men de får bara totalt en tredjedel av sitt dagsbehov. Detta för att de ska fortsätta söka sin egen mat på djupare vatten.

Här i Monkey Mia är det verkligen suveränt!
Lugnet råder, stranden är superfin, det är spännande djur lite var stans. Vi sprang på två emuer på väg till stranden. De promenerade mellan stugorna här. I dag såg jag en pelikan på stranden. Det är man inte van.

En stor del av eftermiddagen tillbringade vi i skuggan av två palmer på en perfekt klippt gräsmatta i anslutning till stranden. Helt suveränt. Pojkarna var i gasen och Leo flirtade hårt med en blond tyska. Hon flirtade tillbaka. Tom passade på att krypa fram till en vattenspridare – som var igång… Men inte var han ledsen för det, inte.

Resan började tidigt, kl 04:00 när Fremantle Airport Shuttle hämtade oss. Den började också med öl (!) eftersom en flaska i kylväskan var öppnad och dränkte såväl kylväska som barnvagnssäte med gammal öl. Trist, men inte livsavgörande. (Typiskt en barnfamilj att ha halvdrucken öl i kylen…).

I morgon bär det av norrut igen. Vi ska åka till Monkey Mia, ca 100 mil norr om Perth (pilen på kartan). Där ska vi stanna i tre nätter, sedan åker vi ned till Perth igen. Förhoppningsvis några delfinmöten rikare! Hem till Sverige bär det av den 30 mars.
Det känns lite (eller egentligen ganska mycket) vemodigt att lämna Fremantle, där vi haft två behagliga veckor. Jag känner mig väldigt hemma här, efter att ha bott här så länge (fem månader) för två år sedan. Förhoppningsvis kommer vi tillbaka. Det känns så.

Nä, vi flyger ut redan kl 06:15, så jag borde såklart sova nu.
Packningen står vid dörren, disken är klar och huset vi hyrt är (hjälpligt) städat. Taxin kommer redan kl 04:00. Oj oj.

Förresten: Bör man vara orolig över att Monkey Mia ligger vid Shark Bay??

Idag hade Transperth – den lokala kollektivtrafiken i Perth – en uniformfri dag. Det innebar att chaufförerna på bussarna inte behövde ha sina uniformer på sig. Som tur var hade de andra kläder. En del hade sina vanliga ”civila” kläder, men några passade på att dra på något extra. Vi har åkt buss med både en helt gul clown och en nunna idag. Det är inte varje dag man gör det!
För övrigt tycker jag att alla bussbolag i hela världen borde ta efter konceptet, som är utmärkt.
Dessutom samlade chaffisarna in pengar för välgörande ändamål, vilket många resenärer gladeligen bidrog till (på de i övrigt alltid avgiftsfria CAT-bussarna).

I går kväll var vi på rundvandring i det gamla fängelset i Fremantle. Fängelset byggdes i mitten på 1800-talet av straffångar som sedan fick flytta in i fängelset. Sista fången lämnade fängelset 1991! Fängelset ansågs som det hårdaste i Australien.

Vi var en grupp på cirka 20 personer som guidades genom stora delar av fängelset. Som tur var (?) hade vi inte valt ”tunnel-turen”, den tur som gick i de vattenfyllda avloppstunnlarna under fängelset. Dock fick vi höra en del spökhistorier och blev också utsatta för några skrämseleffekter.

Det var en rätt omskakande vandring genom de gamla fängelslokalerna. Snacka om att man kände ångesten i väggarna ramla mot en. Tänk så många människor som varit inlåsta där genom åren.

Särskilt läskigt var att besöka the gallows, dvs galgen. 44 människor miste livet i denna, den senaste 1984. Vi fick också se ställningar där man spände fast fångar som skulle bestraffas med piskrapp… (den senaste 1964, tror jag).

Det var väldigt skönt att vandra ut genom grindarna igen. Ut i friheten.

För den som är intresserad, här är en kartbild (via supercoola Google Maps) över vart vi bor under tiden vi är i Fremantle. Läget är som man kan se inte direkt centalt i Fremantle, men det gör inte så mycket. Närheten till havet och till busshållplats (gratisbussen The CAT som går i en slinga runt Fremantel, gratis var tionde minut) gör det till ett rätt så perfekt läge! Dessutom finns busslinjer som passerar Curtin där Vaike jobbar.

Huset, som mer är en förvuxen stuga, kallas för South Beach Cottage och ser ut så här (fler bilder via länken nedanför bilden!):

Huset sett från gatan