Perspektiv

Snart kryper jag!Igår kväll såg vi en film vi lånade av DSAWA (Down Syndrome Association Westerna Australia). Filmen var en knapp halvtimme lång och handlade om hur det är att få ett barn med DS. Det slog mig hur ”långt” jag kommit på nio månader i mitt sätt att se på Leo och det extra speciella med honom. I början såg jag allt som handlade om Leo genom ett slags ”down-filter”, dvs. allt som han gjorde, allt som han inte gjorde, allt som skulle hända etc – allt relaterade jag till DS och som något negativt.

När jag nu såg filmen, som visade en rad familjer och hur de hanterade den första tiden med sina barn, slog det mig att jag allt mer sällan tänker på Leo som en kille med DS. Det kanske verkar självklart. Kanske är det det. Men det _är_ verkligen en process som pågår hela tiden och som präglar en stor del av tillvaron. Det har säkert att göra med att jag i och med föräldraledigheten umgås med honom hela dagarna.

Den glädje jag känner när jag ser Leo försöka stå, när han provar ”prata”, när han skrattar… Den är på något sätt uppblandad med en otrolig stolthet att _han_ som _har Downs Syndrom_ faktiskt _kan_ sådant! Tänk så tokig man är ibland…

2 svar på “Perspektiv”

  1. ”Tänk så klok du är ibland” skulle jag vilja säga. Så stolt jag blir att du kan skriva om dessa viktiga tankar som du tänker när det gäller Leo. Som jag sagt tidigare:
    Han inbjuder inte bara er att upptäcka en ny och annan dimension av livet. Han har även berikat oss på samma sätt att vidga våra vyer. Vi får ”växa som människor” tack vare Leo!

  2. Jag tycker det är så spännande att läsa om er liv i Australien, ni bjuder så mycket på er själva och när jag läser känns det som en riktig familjeidyll. Det är berikande att läsa alla tokigheter men också det mer allvarsamma. Varje förmiddag går jag in på er sida och tänker ”undra vad som hände igår?”.

    Vilket fint kort på Leo, oj så stor han har blivit! Och Axel…som jag tycker gör det så bra på andra sidan jordklotet, går på dagis och verkar jobba stenhårt med att förstå ett nytt språk, ny kultur och samtidigt anpassa sig efter det, en tuff kille! Å Vaike…jag ser dig fortfarande sittandes i detta kontorslandskap med öronproppar bland äppeläterskan, tangentsmatterskan och ”här är mitt liv-kvinnan”, jag säger bara KÖR HÅRT!

Lämna ett svar till Lena Fors Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *