Brainstorm!

Idag när jag och Axel åkte buss till univeristetet (Axels dagis ligger på campus) så pratade Axel hela tiden. Det gör han ofta. Men idag så verkade han lite mer fundersam mellan meningarna. Här kommer lite brottstycken ur vår dialog (men jag skriver mest bara vad Axel sa, eftersom jag inte sa så mycket…)

Axel: Kommer du ihåg när vi var hos Virve och Mattias i Helsingborg?

(tyst ett tag)

Axel: Jag längtar till min födelsedag!

Vaike: Varför då?

Axel: Det är så fint och spännande med födelsedag.

Vaike: Kommer du ihåg att jag berättade att vi ska fira din födelsedag hos Anne och Tom?

Axel: Ja, i Malmö.

Vaike: Nä. Vi ska ju åka till Boston!

Axel: Ja. Vi ska vara i deras vinterhus i Suesa (USA).

(Tyst ett tag)

Axel: Visst är Tom och jag goa vänner?

Vaike : Ja, det är ni.

Axel: Vi tycker om att åka tåg tillsammans. Det gjorde vi när vi var i Pilevallsgården.

(Tyst ett tag)

Axel: Då fick jag en fin brandbil och så satt jag i ett kläckerträd (klätterträd).

(Tyst ett tag)

Axel: Vet du vad? Helgi har en Toyota.

Så här fortsatte han att associera till vad han såg igenom bussfönstret… Det var riktigt intressant att åka buss idag!

Axel och d/j/umpern

I Kalgoorlie köpte Axel en T-shirt till sig själv, med en gruvdumper på. Idag när han skulle gå på dagis så sa jag att han kunde ha sin nya t-shirt på sig, och att Melissa (Axels dagisfröken) skulle tycka den var jättefin och säga ”Nice truck!”. Axel nickade, tog på sig t-shirten och verkade inte bry sig mer om det.

När vi kom ut var det lite kyligt, så jag hjälpte Axel att sätta på sig en långärmad tröja.

Väl framme på dagiset så hängde Axel upp sin väska och hatt på kroken. När jag just skulle gå så sa han att han var varm och ville att jag skulle hjälpa honom av med den långärmade tröjan. Sedan såg jag hur han började cirkla runt Melissa, och liksom spände ut bröstet. Jag signalerade till Melissa att Axel nog ville att hon skulle se hans t-shirt. Hon böjde sig ner och log och sa: Nice truck!

Jag lämnade Axel nöjd vid lekbordet på dagis.

Bekräftelse: Jag springer

Jo, det är sant. Som Vaike skrev tidigare har jag börjat jogga. Men jag vill hellre kalla det springa, det låter lite snabbare. Processen startade egentligen redan andra veckan vi var här – jag började ta kvällspromenader för att komma bort från ”alla barn” ett tag. (Pappaledighetspanik?)

Begreppen kvällspromenader kändes snart lite som ett ålderstecken och ganska snart dök tanken på att börja arbeta upp konditionen lite mer rationellt upp. Hittade en rad träningsprogram på nätet (nähä!) och satt igång. Genom att varva gång med kortare inslag av jogging har jag byggt upp mina knän och muskler så att jag nu kan kuta längre sträckor. Satsade också på ett par riktigt bra skor. Denna vecka har jag sprungit ca 30-35 minuter per pass, uppdelat på 10-minuterssträckor med ett par minuter gång mellan. Känns bra! Mina tidigare försök att _börja springa_ har ju fallit pladask eftersom jag gett mig ut och kutat helt otränad och trott jag ska kunna springa si och så många kilometer. Nu fokuserar jag bara på tidsintervallet – inte hur långt jag springer – vilket är mycket effektivare/roligare.

Länktips: marthon.se

Så: Det enda logiska är ju att fråga:
– Vem springer FerruForm-milen med mig till våren!?

Livet på en pinne

Monica, du skrev och undrade om dagarna var längre här än i Sverige…När du och jag träffades på Island, hade vi en hel del för oss på vår fritid. Det var som att man tog alla chanser att komma ut och se sig omkring, lära känna folk och upptäcka vad det betydde att bo i Reyjkavik. Och det gjorde vi ju!

Jag upplever samma känsla nu. Vi använder en stor del av vår fritid till att bara upptäcka omgivningarna, Micke tar en promenad/joggingtur ett par gånger i veckan, och jag cyklar iväg längs havet till Yogan som är i ett av hamnmagasinen. När jag inte jobbar tar vi cyklarna, bussen eller bilen och åker på utflykt. Jag förstår hur det här kan låta från ett höstSverige; Hur orkar dom hålla på?! Men det handlar inte om att anstränga sig, vi är bara så himla nyfikna på Australien, och när vi kom hit var ju våra kalendrar helt tomma, så det var bara att fylla med sånt vi verkligen vill göra. Egentligen har man ju alla möjligheter till detta på hemmaplan också, men dagarna har en förmåga att bara passera när man befinner sig en helt hemtam miljö.

Sedan är det ju så att klimatet här inbjuder till aktiviteter på ett helt annat sätt. Eftersom det övervägande är bra väder här (och kommer att fortsätta vara så tills vi far hem) så behöver man inte stressa ut så fort solen är ute. Man varvar liksom ner och planerar efter vad man känner för istället för efter vad det är för väder. Häromveckan, när jag cyklade hem från badet på kvällen, och såg de stora lastfartygen som glider fram längs horisonten i solnedgången kände jag bara sån…frihet.

Ska försöka ta med den känslan tillbaka till Sverige!

PS Det ironiska är att det finns en stor chans att en person från Fremantle skulle kunna uppleva samma sak om de kom till Sverige (när Sverige är som finast)

Skriva, skriva

Ja, så har jag då tänkt mig att försöka skriva min avhandling på engelska. Ett beslut som har tagit tid att ta, att skriva på engelska känns ju så svårt! Men skam den som ger sig, jag vet ju inte om det går förrän jag provat. Klarar jag det här, då klarar jag vad som helst! (och om jag inte klarar det så klarar jag INTE vad som helst, fast det gör väl ingen)

Men att börja skriva är som att börja läsa en ny bok. Man känner ingen av huvudpersonerna, och det tar både tid och energi att lära känna dem. Jag har ju redan skrivit en del, men nu ska jag ju börja skriva på det som ska bli min bok, DET har jag inte vågat pröva innan. (Fast det är klart, allt jag skrivit innan kan säkert bidra till innehållet). Men jag antar att det inte tar så långt tid att skriva om man vet vad man vill säga, så där ska jag nog börja. Jag har, på min handledares inrådan, använt första månaden här till att dammsuga biblioteket och Leonies bokhyllor på artiklar som presenterar vad som händer just NU på mitt område, artiklar som kan vara svåra att få tag på i Sverige. Det har gett resultat. Jag har läst och läst så att huvudet ibland har blivit alldeles varmt. Mitt skrivbord är fullt av kopior av bra texter som inspirerar mig i analysen av mitt material.

Nu ska jag börja titta genom det jag skrivit innan och faktiskt börja hugga i mitt datamaterial. Med andra ord en transpirationsfas som förhoppningsvis leder mig vidare till vad poängen med mitt projekt är/blir. En mer ångestladdat tid i ett avhandlingsarbete är nog svårt att hitta.

Men för att ytterligare språkbada mig, så har jag börjat läsa massor av skönlitteratur på engelska på kvällarna, och på bussen till jobbet. Jag har spänt följt Dr Tempe Brennans arbete som ”Forensic Anthroplogist” i Katy Reisch deckare, och nu sitter jag och blir mörkrädd av Mickael Connellys ”The Poet”. Kroppen får sitt också, eftersom jag har börjat gå på Yoga ett par gånger i veckan. Så nu finns det inga ursäkter kvar att inte börja skriva. Kom igen nu!

Perspektiv

Snart kryper jag!Igår kväll såg vi en film vi lånade av DSAWA (Down Syndrome Association Westerna Australia). Filmen var en knapp halvtimme lång och handlade om hur det är att få ett barn med DS. Det slog mig hur ”långt” jag kommit på nio månader i mitt sätt att se på Leo och det extra speciella med honom. I början såg jag allt som handlade om Leo genom ett slags ”down-filter”, dvs. allt som han gjorde, allt som han inte gjorde, allt som skulle hända etc – allt relaterade jag till DS och som något negativt.

När jag nu såg filmen, som visade en rad familjer och hur de hanterade den första tiden med sina barn, slog det mig att jag allt mer sällan tänker på Leo som en kille med DS. Det kanske verkar självklart. Kanske är det det. Men det _är_ verkligen en process som pågår hela tiden och som präglar en stor del av tillvaron. Det har säkert att göra med att jag i och med föräldraledigheten umgås med honom hela dagarna.

Den glädje jag känner när jag ser Leo försöka stå, när han provar ”prata”, när han skrattar… Den är på något sätt uppblandad med en otrolig stolthet att _han_ som _har Downs Syndrom_ faktiskt _kan_ sådant! Tänk så tokig man är ibland…

Nu är Leo frisk…

men jag och Micke är sjuka. Leo har träffat en mycket trevlig läkare, som han charmade förstås. Hon skrev ut penicillin, och nu mår Leo mycket bättre. Jag och Micke går på Echinacea.

Jag läste att det bara är 25% av barn med DS som har den omtalade ökade infektionskänsligheten. Jag förstår inte hur det kan ha blivit så att det blivit en ”sanning” att ALLA barn med DS blir lättare sjuka? Sedan läste jag i Sunday Times att personer med DS får cancer i mycket MINDRE utsträckning än vi andra. Läkarna här spekulerar i att det beror på den extra kromosomen (det behöver man väl inte vara Einstein för att klura ut att det måste vara i den det sitter, det är ju det som skiljer). Kul att det faktiskt börjar visa sig att finns medicinska fördelar också! Jag menar, det är ju faktiskt så att Leo har något EXTRA, något som vi andra INTE har.

Leo sjuk…

Han hostar och snörvlar och får 40 graders feber på kvällarna. Men jag tror att jag och Micke lider mer av det än han…Det är ju så lätt att bli orolig för sekundära infektioner eftersom all litteratur om Downs syndrom tar upp att det är vanligt med en ökad infektionskänslighet. Fast på det webbaserade diskussionsforum för föräldrar till barn med DS som vi är med i, vittnar många föräldrar om att de inte märkt någon större skillnad. Det kanske blir lite av negativa förväntningar, som gör honom mer sjuk än vad han egentligen är? Ja, vad ska man tro.

Men jag vet att jag inte alls är lika orolig när Axel blir sjuk, och att jag ska försöka låta bli och vara så ”hönsig” med Leo!(Samtidigt är det skönt att veta att Austarlien har sjukvårdsavtal med Sverige, så det är samma regler för oss här som i Sverige, när det gäller att besöka läkare.)

Axel är en Jiminey Cricket!

Idag var första dagen på dagis, på riktigt. Hemma brukar alltid Axel ha svårt att vänja sig vid att gå till dagis efter lov, så jag befarade det värsta…Men han är äldre nu, och så fort han kom in på dagiset så sprang han iväg till de andra barnen!
På dagiset väntade Sylvia (svensktalande), en äldre dam som var utsänd från the Ethnic Child Care Resource Unit INc. Det är en service för alla invandrarbarn som är gratis, och som innebär för Axel att han kommer att ha Sylvia med sig de första 5-6 dagarna. Inte bara som tolk utan även som en ”explainer” för de andra barnen vad Sverige kan vara för något. Idag skulle de få rita skator. Fint att han får vara huvudperson lite, och den som vet något som inte de andra vet och kan. Inte bara vara den som INTE kan.

Här är länken till dagis
www.curtinchildcare.com.au

Äntligen dagis!

Ja, så har då Axel fått plats på ett dagis som ligger ett stenkast från där jag jobbar på universitetet. Vi håller på med inskolning nu och hittills är vi alla mycket nöjda. Visserligen får han bara vara där en dag i veckan, men vi hoppas få fler dagar så småningom.

Axels grupp heter Jiminie Crickets och är ett gäng glada 3-4 åringar, som har minst tre fröknar. De har en jättestor lekplats, och det som skiljer från ett svenkt dagis är väl att gränserna för var inomhuslekarna går är mer flytande (pga klimatet). De har liksom skapat olika ”rum” på gården med diverse teman, som i Sverige skulle klassats som inomhuslekar. (Nå, i alla fall på det dagis som Axel gått på). Och så är det förstås inte så vanligt att svenska dagisbarn står på kö varje dag innan de går ut, för att få solkräm i ansiktet…Förskolläraranas pedagogiska arbete är mycket strukturerat och väl synligt.

Nu under Axels inskolning har jag hållit mig mycket i bakgrunden, för jag har upptäckt att han är beredd att ta mycket mer ”risker” om jag inte är där. Jag menar i interaktionen med de andra. Jag såg att han pratade och lekte där jag stod gömd på lekplatsen…På måndag kommer det en svensktalande resursperson till dagiset, som kommer att följa Axel i början. En service som Australien erbjuder gratis.

Jag inser också att det som för mig är ”nytt” och kanske t o m ”konstigt”, det är bara en annan aspekt av livet för Axel. För honom är ju hela livet nytt, och han går in i situationer på ett absolut osentimentalt sätt, inte låst i konventioner om hur saker och ting ”ska” vara. Fast visst har han vissa preferenser, men det beror nog på att det har gått upp för honom hur mycket hans vilja betyder (kort sagt, TROTSåldern här!).