Pelikaner och delfiner…

…finns att se vid Point Walter, ett sandrev som förlänger en udde rakt ut i Swan River. Det ligger halvvägs in till Perth, och dit cyklade vi i söndags. Vilket utflyktställe! Ja, jag har sagt det förut, men australiensarna gör verkligen allt för att man ska kunna vara utomhus och ha det skönt så länge som möjligt på dagarna. Gott om skugga, lekplatser, cafeer…

Väl där träffade vi en familj, med en svensk pappa. Han hade bott i Perth i 15 år och berättade att han inte alls trivdes i början. Då var det väldigt isolerat, med få restauranger och dåliga öppettider. Men som han sa, det har hänt mycket sen dess! Hans fru har bott 3 år i Sverige, och de försökte att alltid prata svenska hemma. Vilket har fört med sig att de bägge två pratade en svenska med brytning (och så deras två barn förstås). Axel reagerade inte alls så som jag trott han skulle reagera när han nu träffade svensktalande barn. Jag trodde att han skulle bli överlycklig, men han reagerade inte speciellt mycket mer än att han gjorde som han brukar när han träffar nya barn. Avvaktar, leker lite, pratar lite…
De berättade om ”svenska klubben”, som bedrev viss verksamhet, speciellt kring de svenska högtiderna. Och varje lördag träffas en barnklubb och umgås (mest för att hålla svenskan flytande antar jag). Dit ska vi gå på lördag.

Om att jobba utomlands

Det är väldigt nyttigt att vara gäst på en annan institution. Vissa saker irriterar mig har, andra ger mig idéer som jag gärna delar med mig av på jobbet i Sverige. Kontorslandskap är både bra och dåliga. Det som är positivt är att jag inte har en chans att stänga in mig och isolera mig från den internationella miljö som jag faktiskt befinner mig i. Det kan i och för sig vara dåligt också…Som till exempel min amerikanska bordsgranne som varje förmiddag berättar om sitt liv för min andra granne som är från Indien. Intressant, men kanske inte så inspirerande för mitt arbete. Så nu har jag hörlurar på jobbet. Eller min granne mitt emot som är en arbetsnarkoman med ett klapprigt tangentbord. Det klapprar och klapprar, med en liten paus då och då när hon äter ett äpple.

Nåja. Allt det där är petitesser, i det stora hela är det oerhört inspirerande att få byta miljö ett tag.

Men en sak kan jag inte förlika mig med. De tar inte kafferast klockan 9.30 och 14.30!! De har inte ens ett fikarum, bara ett pentry!!! När träffas de egentligen. Jag har börjat förstå att man helt enkelt tar med sig någon när man blir sugen på fika, det kan vara när som helst. I min situation är det i och för sig bra, för då koncentrerar jag mig på mitt arbete fullt ut, men mitt sociala och fikasugna jag är besviken. Så idag tog jag med mig min bordsgranne (arbetsnarkomanen) på en kopp te. Hon berättade att hon också hade hörlurar, mest för att slippa höra sitt eget klapprande tangentbord…

Aktuellt väder – live

Nu ska aktuellt väder för Perth visas till höger på sidan. Uppgifterna hämtas från flygplatsen i Perth, så det är inte riktigt vädret i Fremantle (som ju ligger vid kusten – flygplatsen ligger några mil inåt landet) som visas.

Tänk på tidsskillnaden: Kväll i Sverige är natt i Australien, så vill man se vårt dagväder får man titta in på morgonen/förmiddagen.

Ber om överseende med vissa översättningar av väderförhållanden…

Hundar hundar hundar…

Inga hundar, tackAtt man här i Fremantle och Australien gärna är i parker vi förstått. Det finns gott om parker och det finns gott om – hundar.

Tyvärr har man inte samma inställning till koppel som till exempel i Sverige. När vi är på ”öppna förskolan”, dvs Buster The Fun Bus” i parken där vi bor delar vi inte utrymmet endast med andra barn: Det kryllar av hundar där också. Detta hade väl inte varit hela världen, men då flertalet av hundarnas ägarinnor dessutom är där med barn och försöker leka med hundarna samtidigt blir resultatet att det springer hundar och jagar bollar/pinnar kors och tvärs bland barn som försöker leka.

För en stackars pappa som under sin sons hela uppväxt försökt hålla honom från hundar (allergi) blir situationen relativt jobbig. När samme pappa dessutom ser hur en hund smiter in i den på förekommen anledning inhägnade lekparken för att uträtta sina behov rinner det rågade måttet över… Pulsen slår även lite hårdare när en stor dreglande labrador springer fram och gläfser till sig PlayDoo-degen som barnen står leker med vid ett bord. (Matte har fullt upp med att prata med sina väninnor…)

De flesta hundägare plockar dock upp efter sina hundar och det finns hundbajspåsar och soptunnor med täta mellanrum i parkerna. Det finns till och med en särskild del av stranden nedanför där vi bor, som är ”hundstrand”.

Så: Det gäller väl att ta seden dit man kommer och gilla läget. Men man hundrar ju hur vissa resonerar…

Leo mot nya mål

Leo står uppLeo har tagit stora steg i utvecklingen senaste veckan! Han har helt plötsligt börjat stå! Inte helt utan hjälp, i och för sig, men ändå. Dessutom kan han stå och vingla ganska länge innan han sätter sig på rumpan igen.

Han har även börjat ”bita av” vokalerna, så nu lyssnar vi inte bara på ”öööuuuuuuuuuhh”. Då och då kommer även ett ”öuuuhdadadaadauuh”. Roligt att det händer saker så snabbt.

Mörker

Här sitter jag i ljuset av stearinljus. Varför?

När jag skulle värma på Axels välling sa det ”poff” i spishällen och plattan blev aldrig varm. Resultatet var en säkring som gått, men vad berodde det på? Hmm… Strax innan hade jag våttorkat spisen för att det blev så kladdigt mellan plattorna när vi lagat mat. Vreden till plattorna sitter uppe på hällen, så förmodligen hade vatten trängt ned till själva ledningarna, vilket då resulterade i kortslutning.

Efter att ha återställt säkringen (automatsäkringar) provade jag (såklart) igen. ”Poff” – Samma resultat. Nyfiken som jag är var jag naturligtvis tvungen prova även de andra plattorna. Nu blev det ett annant resultat: POFF + blixt + rökmoln från fredet… Mörkt i lägenheten. Helt mörkt!
Trots att ingen av de andra säkringarna löst ut hade vi nu ingen ström alls. Axel tyckte detta var väldigt konstigt, och ska jag vara helt ärlig tyckte jag det också.

Vart vänder man sig för att ordna detta måntro? Fortsätt läsa ”Mörker”

DSAWA

Idag tog vi kontakt med DSAWA, Down Syndrome Asociation of Westerna Australia, genom att besöka deras kansli. Där blev vi väl emottagna och fick bland annat en inbjudan till seminarier kommande helg. Kul! Där räknar vi (förståss) med att få kontakt med andra föräldrar till barn med DS.

Förutom inbjudan fick vi en tjock pärm som utgör lita av ett ”start-kit” för de föräldrar som fått ett barn med DS. Det är en fantastisk pärm med ett innehåll präglat av en enorm positivitet!

DSAWA, fick vi veta, är en organisation som helt förlitar sig på donationer, eget arbete och eldsjälar – man får inget statligt stöd. Det ska bli riktigt intressant att se hur de arbetar och kanske kunna ta med sig något hem. Något konkret vi har med oss är en fotoutställning som de publicerat på CD-ROM. Fantastiska bilder!

Mundaring Weir

Idag har vi varit uppe i bergen igen och körde till ett område mitt i skogen, några mil från Perth, där man byggt en enorm damm. Vi lärde oss att dammen är en del av världens längsta vattenpipeline, som förser staden Kalgoorlie med sötvatten. Kalgoorlie grundades 150 år sedan, då man hittade guld liggandes på marken. Guldrush! Men det fanns/finns ett problem. Inte ens Aboriginerna var bofasta i detta område på grund av dricksvattenbrist (och grundvattnet är 6 ggr saltare än havsvattnet). Kal ligger 80 mil öster om Perth, och i sekelskiftet byggde man helt enkelt en vattenpipeline från Perth till Kal (inte bara 80 mil lång, det finns också en höjdskillnad på 400 m att ta hänsyn till…).

Mundaring Weir (weir betyder damm) var i alla fall ett lugnt, naturskönt område, med ett väldigt pittoreskt hotell (med både utomhusrestaurang och swimming pool), byggt i en brant dalgång. När vi satt och fikade under ett jätte-"gum tree", så dök de upp papegojor i flock och tiggde och vägskyltarna varnar för känguruer. Visst är det konstigt, som Axel brukar säga. Ett givet utflyktsmål, och som gav mersmak att också åka till Kalgoorlie och titta. Tåget dit tar visst 7,5 timmar.

South Beach – vårt uterum

Det är ganska tydligt att australiensarna tillbringar mycket tid utomhus (det är väl därför de solcancer-ligan?). Överallt finns det lekparker med tillhörande gräsmattor och förstås barbeque. Det är stora grillbord, och man grillar med gasol som är fri att använda för alla som besöker området.

Vi har två sådana områden i närheten av oss. Parmelia Park, som ligger mitt i vårt villaområde. Där spenderar vi onsdageftermiddagarna eftersom öppna förskolan håller till där då, och så förstås South Beach. Det är en strandremsa med finkornig vit sand och ett grönområde, med lekplats, café, toaletter och barbeque. Här finns det alltid folk och en mamma berättade för oss att det vimlar av barnfamiljer där från klockan 7 på morgonen tills det blir för varmt. Caféet öppnar klockan 8 och serverar frukost. I fredags spenderade Micke och barnen fyra timmar där, Axel prövade vår nya drake.

Jag tror att det är det här som gör att det känns så lätt att komma hit, man träffar alltid folk att prata med på sådana offentliga mötesplatser. Det känns som att man inte håller på och bokar tider så mycket med varandra, istället umgås man med folk som har liknande rutiner och utflyktsmål. Vilket gör det lättare för den lilla invandrarfamiljen att lära känna folk!

Axels vedermödor

Axel är med om något som helt säkert kommer att påverka hans personlighet på ett fundamentalt sätt. Han har varit väldigt brydd över att ingen förstår honom och vice versa. Det har gjort honom avvaktande och han har varit blyg. I och för sig har han alltid varit en betraktare. Vi har sett att han längtat efter att interagera med andra barn, han träffar ju många på öppna förskolan (eller som det kallas här: Buster, The Fun Bus). Men han har inte riktigt förstått hur han ska göra för att komma över språkbarriären. Det är nog väldigt frustrerande för honom.

Men det vi ser nu är att frustrationen faktiskt ger honom drivkraft att lösa situationen, en situation som till en början måste tett sig helt omöjlig. Den lille killen håller på att lära sig att överleva för egen maskin. Wow! Och häromdagen så sa han att ”Tänk om jag säger _hello_ istället för _hej_ när jag kommer tillbaka till Sverige”. Vi har anmält honom till Lek och Plask två veckor i oktober. Det blir stort för då ska han klara sig själv i bassängen. Det blir en bra utmaning för honom! Men vi är inte oroliga, för de har bara 4 ungar i gruppen.

Leo han bara skrattar åt alla, och det får han många tillfällen till. På onsdagar går vi till en park i närheten, för då är Buster, The Fun Bus där med alla sina leksaker. Alla pratar med alla och parkens barbeque används flitigt. Där charmar Leo alla!