DSAWA

Idag tog vi kontakt med DSAWA, Down Syndrome Asociation of Westerna Australia, genom att besöka deras kansli. Där blev vi väl emottagna och fick bland annat en inbjudan till seminarier kommande helg. Kul! Där räknar vi (förståss) med att få kontakt med andra föräldrar till barn med DS.

Förutom inbjudan fick vi en tjock pärm som utgör lita av ett ”start-kit” för de föräldrar som fått ett barn med DS. Det är en fantastisk pärm med ett innehåll präglat av en enorm positivitet!

DSAWA, fick vi veta, är en organisation som helt förlitar sig på donationer, eget arbete och eldsjälar – man får inget statligt stöd. Det ska bli riktigt intressant att se hur de arbetar och kanske kunna ta med sig något hem. Något konkret vi har med oss är en fotoutställning som de publicerat på CD-ROM. Fantastiska bilder!

Mundaring Weir

Idag har vi varit uppe i bergen igen och körde till ett område mitt i skogen, några mil från Perth, där man byggt en enorm damm. Vi lärde oss att dammen är en del av världens längsta vattenpipeline, som förser staden Kalgoorlie med sötvatten. Kalgoorlie grundades 150 år sedan, då man hittade guld liggandes på marken. Guldrush! Men det fanns/finns ett problem. Inte ens Aboriginerna var bofasta i detta område på grund av dricksvattenbrist (och grundvattnet är 6 ggr saltare än havsvattnet). Kal ligger 80 mil öster om Perth, och i sekelskiftet byggde man helt enkelt en vattenpipeline från Perth till Kal (inte bara 80 mil lång, det finns också en höjdskillnad på 400 m att ta hänsyn till…).

Mundaring Weir (weir betyder damm) var i alla fall ett lugnt, naturskönt område, med ett väldigt pittoreskt hotell (med både utomhusrestaurang och swimming pool), byggt i en brant dalgång. När vi satt och fikade under ett jätte-"gum tree", så dök de upp papegojor i flock och tiggde och vägskyltarna varnar för känguruer. Visst är det konstigt, som Axel brukar säga. Ett givet utflyktsmål, och som gav mersmak att också åka till Kalgoorlie och titta. Tåget dit tar visst 7,5 timmar.

South Beach – vårt uterum

Det är ganska tydligt att australiensarna tillbringar mycket tid utomhus (det är väl därför de solcancer-ligan?). Överallt finns det lekparker med tillhörande gräsmattor och förstås barbeque. Det är stora grillbord, och man grillar med gasol som är fri att använda för alla som besöker området.

Vi har två sådana områden i närheten av oss. Parmelia Park, som ligger mitt i vårt villaområde. Där spenderar vi onsdageftermiddagarna eftersom öppna förskolan håller till där då, och så förstås South Beach. Det är en strandremsa med finkornig vit sand och ett grönområde, med lekplats, café, toaletter och barbeque. Här finns det alltid folk och en mamma berättade för oss att det vimlar av barnfamiljer där från klockan 7 på morgonen tills det blir för varmt. Caféet öppnar klockan 8 och serverar frukost. I fredags spenderade Micke och barnen fyra timmar där, Axel prövade vår nya drake.

Jag tror att det är det här som gör att det känns så lätt att komma hit, man träffar alltid folk att prata med på sådana offentliga mötesplatser. Det känns som att man inte håller på och bokar tider så mycket med varandra, istället umgås man med folk som har liknande rutiner och utflyktsmål. Vilket gör det lättare för den lilla invandrarfamiljen att lära känna folk!

Axels vedermödor

Axel är med om något som helt säkert kommer att påverka hans personlighet på ett fundamentalt sätt. Han har varit väldigt brydd över att ingen förstår honom och vice versa. Det har gjort honom avvaktande och han har varit blyg. I och för sig har han alltid varit en betraktare. Vi har sett att han längtat efter att interagera med andra barn, han träffar ju många på öppna förskolan (eller som det kallas här: Buster, The Fun Bus). Men han har inte riktigt förstått hur han ska göra för att komma över språkbarriären. Det är nog väldigt frustrerande för honom.

Men det vi ser nu är att frustrationen faktiskt ger honom drivkraft att lösa situationen, en situation som till en början måste tett sig helt omöjlig. Den lille killen håller på att lära sig att överleva för egen maskin. Wow! Och häromdagen så sa han att ”Tänk om jag säger _hello_ istället för _hej_ när jag kommer tillbaka till Sverige”. Vi har anmält honom till Lek och Plask två veckor i oktober. Det blir stort för då ska han klara sig själv i bassängen. Det blir en bra utmaning för honom! Men vi är inte oroliga, för de har bara 4 ungar i gruppen.

Leo han bara skrattar åt alla, och det får han många tillfällen till. På onsdagar går vi till en park i närheten, för då är Buster, The Fun Bus där med alla sina leksaker. Alla pratar med alla och parkens barbeque används flitigt. Där charmar Leo alla!

Första dagen på jobbet

Helt slut efter att ha pratat engelska, varit på doktorandseminarium och försökt komma med vettiga kommentarer och dessutom kört på fel sida av vägen till och från jobbet. Det blev nästan lite för mycket! Jag sitter i en liten ”cubicle” i ett kontorslandskap med åtminstone 10 andra doktorander från i princip hela världen (Malaysa, Sydafrika, Mocambique, USA, Nya Zeeland…). Det känns kul att vara Léonies ”skyddsling”, eftersom hon verkar vara väl ansedd av sina kollegor och dessutom väl bekant med det som häner på mitt område just nu. Doktorandseminariet ikväll var så som det brukar vara, en som presenterar och vi andra ställer frågor. Har inte riktigt förstått den sociala koden ännu, eller de språkliga nyanserna egentligen. Det innebär att jag inte riktigt kan säga saker så som jag vill att det ska uppfattas (det är ju nog svårt på svenska). Nåja. De har säkert överseende. Kom på mig själv att förbereda mig för att ställa en fråga, och sedan, när jag fick ordet, inte vara förberedd på att säga vad jag tänkte på engelska…Seminariet handlade om ett projekt, där doktoranden tänkte studera vad som händer när rektorer i skolorna börjar använda datorbaserade portfolios i sitt arbete som skolledare. Jag tänkte direkt på Maria H:s projekt på jobbet! Problemet för honom vara bara att han själv var med och konstruerade portfolion…Det skapar ju vissa frågor som kan vara svåra att ta ställning till.

Alla dessa socialiteter

Australiensiskan är fullt av små sociala fraser som var och en används med omsorg (fast det verkar slarvigt utslängt). Och vad tydligt det blir att svenskan inte innehåller dessa små nyanser i samma utsträckning. Detta för med sig att jag säkert uppfattas som ganska oartig i många sammanhang utan att jag vet vad jag gjort för fel. Måste försöka iaktta och lära mig hur man för sig bland folk. Och inte bara svara _fine_ när någon frågar _how’s it going_ eller _how are you doing_, måste komma ihåg att fråga tillbaka! Fast dom frågar hela tiden, och överallt!! Det är mycket nyttigt att vara invandrare, vi slog fast häromdagen att vara invandrare och dessutom inte kunna språket måste vara en stor pärs. En stående applåd till alla våra invandrare i Sverige som snabbt och enkelt lär sig språket och lär sig navigera i det svenska samhället!!!

Ute och cyklar

Idag var det varmare ute och vi cyklade iväg med barnen i cykelvagn upp längs Swan river. Det är lustigt hur man absolut inte kunnat föreställa sig hemma i Sverige hur de olika stadsdelarna ser ut beroende på läget på kartan. Vi cyklade förbi ett område som på kartan verkade vara en väg som gick under två stora broar, en motorväg och en järnväg. Och _det_ visade sig vara ett väldigt mysigt område bredvid floden med små caféer promenadstråk och små fritidsbåthamnar. Efter en 5-6 km stannade vi vid en lekplats som låg på en höjd mitt i en väldigt fashionabel stadsdel. Att bara sitta där och ta in utsikten över floden, med alla båtarna, gav kraft. Själen behöver verkligen lugn och ro för att förflytta sig med kroppen när man är ute och reser. Det är väl egentligen därför man alltid ska färdas till fots, då slipper man den här andliga jetlagen… Kanske därför vi är så trötta? Men cykelturen hjälpte verkligen till att landa, Perth är verkligen fint! Axel hade förstås fullt upp i lekplatsen och Leo bevisade att det går att sova i cykelvagnen.

Vinterutflykt

”A beautiful cold winters day” lovade prognosen och det var verkligen fint. Soligt och kallt, bara 18 grader i solen men för all del, ingen större värme i vinden. Så fleecen fick följa med på utflykt. Vi läste om något som kallas Perth Hills och blev nyfikna om vad det kunde vara. Det är ju mest platt här. Så vi tog bilen och åkte mot en nationalpark strax öster om Perth, John Forrest National Park. Plötsligt började vägen gå brant uppåt och rätt vad det var så var vi på ett berg i en jätteskog. Vad konstigt det ser ut med barrträd och palmer blandat…och (något som liknar) kråkor och papegojor blandat! Vi stannade hela dagen, och vandrade längs en bäck som såg ut som något taget ur Familjen Macahan (med undantag för träden/buskarna som ser ut som jätteananaser). Det vimlade också av käcka australiensare i skogen, det verkar vara ett folk som verkligen gillar att vara utomhus. På kvällen knäckte vi en flaska australiensiskt rött, som om det skulle behövas för att kunna sova. Vi sover verkligen jättemycket!

Uppdaterad design

Några olika bilder och bildtexter visas nu slumpmässigt i sidhuvudet när sidorna laddas om (prova ladda om sidan och se!!) Nu ska även menyn till höger synas även för de som använder Internet Explorer 5 eller senare i Windows.
Viss modifiering av några grafiska ”missar” kommer ske eftersom.