Kategori: Nya Zeeland

Vilken skillnad på hur urinvånarna här är en del av samhället jämfört med Aussie! De flesta ortsnamnen är på maoriska, många skyltar är tvåspråkiga (hopplösa att uttala, det är ordbildmetoden som gäller när man läser kartan), Maori verkar vara samhällsmedborgare på ett annat sätt än native austrailans (Aboriginies). Tyvärr så ser man inte mycket av de infödda australiensarna i det austarliensiska samhället, mer än på museer och souvenirshoppar och i vissa ”reservat”.

Trist nog missade vi en ”Maori Performance” när vi var i Rotoroua med ett par minuter. Deras danser verkar vara häftiga. Påminner om Fijianernas danser och kultur…men så är de ju från samma folk! Axel verkar vara mycket intresserad, frågar massor om Maori och hur de ser olika ut jämfört med oss osv. Jag tror att det är jättebra för honom att verkligen få känna på den mångfald av människor som finns. Väcker nyfikenhet, respekt och intresse för männsikor som skiljer sig från oss!

Här i Nya Zealand bor många människor som verkligen aktiverar sig. Och det verkar vara viktigt att det är aktiviteter som åtminstone kräver hjälm (sånt som Seinfield kallar ”head-crashing activities”). Var vi än befinner oss så ser vi människor i olika sorters fordon på väg att utföra övningar iförda specialdräkter och annan utrustning. Och senast idag såg jag på nyheterna hur en kille kommit på ännu en sådan sport, ”hydro-skiing”. Vattenskidåkning under vattnet.  I och för sig förstår jag denna dragning. Det finns verkligen inbjudande natur!

Efter en vecka i husbuss med tre små barn så har vi sett massor och gjort en del, men inte så mycket av det som står i turistbroshyrerna. Det gäller att hitta de där smultronställena och plocka rent där istället för att hinna med så mycket som möjligt. Det har vi i alla fall lärt oss. Det var de där gångerna vi stannade lite extra länge på några ställen som vi hittade stunderna att minnas. Och då hann vi också med en klassisk Nya Zealändsk öl (i det här fallet Mac’s gold) mellan barnmatsburkarna. Och barnen dricker naturligtvis inhemsk dricka också. Axels favvo är L&P (Lemon & Paeron). Leos absoluta favorit hittills har dock varit den Thailändska guavajuicen. Så tack vare barnen har vi fått tid till att landa på olika ställen. Nästa gång vi reser i husbuss till Nya Zealand med små barn så lägger vi oss på en camping i Taupo minst en vecka och gör småutflykter därifrån… För det blir en nästa gång alla gånger (fast kanske inte med små barn).

Torsdag: Eftersom vädrets makter var en smula emot oss, blev resan från Waitomo till Taupo inte den upplevelse vi tänkt oss. Vägen går på hög höjd över bergen. Det är ju i sig inga problem och borde ju ge många möjligheter till fantastiska vyer. Eller?
Visst är det så, men det förutsätter ju en klar himmel och inte, som för oss, låga moln. Trist. Men vägen var ändå vacker. Fantastisk asfalt! (och andra omgivningar). Men vi fick allstå inte se några vulkaner! Trist.

Taupo är en fin liten stad i kanten av den stora sjön Lake Taupo. Hela staden var för närvarnade helt inne i förberedelserna för Ironman, en triathlon-tävling för hårda. 3,9 km simning + 18 mil cykel + 4,2 mil löpning (ett marathon). Först i mål vinner. Oj oj. Vår camping huserade flera tävlande som putsade på cyklar, provade våtdräkter och käkade pasta. Tävlingarna gick av stapeln idag lördag, så vi missade själva tävlingarna eftersom vi åkte vidare.

Fredag: Åkte tidigt norrut och sökte upp Hidden Valley, där vi besökte ett vulkaniskt aktivt område. Där gick vi bland heta källor, geysrar och kokande lerpölar. Det var faktiskt otroligt häftigt! Dessutom var det ett litet ställe, inte särskilt exploaterat. Ett bra alternativ till att se höga döda vulkaner på flera mils avstånd!

”Deltat” från de heta källorna

Här är en karta som visar vår väg genom detta fantastiska land. Eller i alla fall delar av den norra ön. På kartan (tack Google maps!) har jag markerat ut med siffror vart vi övernattar. Avstånden är svåra att säga, men mellan ”2” (Whangarei) och ”3-4” (Waitomo) är det ca 36 mil, vilket tog nästan 6 timmar att köra. (Resans längsta kör-pass). Man inser ju lätt att det behövs betydligt mer tid än en vecka för att upptäcka detta land, men vi plockar i alla fall några russin ur kakan!

Vi bor på campingar, ”Top 10”, som håller hög standard och bra service. Det känns bra. Här finns ju inte någon allemansrätt och man får inte övernatta med husbil/tält vart som helst, som i Sverige.

Resans stopp:

1. Waiwera
2. Whangarei
3. Waitomo
4. Waitomo (två nätter)
5. Taoup
6. Rotorua
7. Auckland (hotell)

Vad är en mellandag? Ja, i det här fallet en dag när vi tar det extra lugnt. ”Extra” eftersom vi ju tar det lugnt mest hela tiden även annars också. Idag har vi alltså tagit det lugnt. Vi är kvar på den camping vi anlände till igår: Waitomo. Mulet och precis vindstilla, ca 20°C.

I Waitomo finns i stort sett ingenting förutom några grottor. Kalkstensgrottor för att vara mer precis. I dessa grottor har man ordnat med en rad aktiviteter: Olika typer av grottkrypning, Black Water Rafting (i motsats till White Water Rafting, forsränning ovan jord) och framför allt har man lysmaskar i några av grottorna!

Vi har ju haft lite strul med vår husbil. Den Ford vi först fick gick inte bra. Motorn gav inte någon kraft och vi gjorde väl som mest 40 km/h. Efter telefonsamtal till hyrfirman, dök platschefen upp på den parkering där vi stod (inom 10 minuter) och hon konstaterade också felet. Vi blev lovade en ny bil och linkade tillbaks till firman.

Den nya bilen var faktiskt (nästan) ny. En Volkswagen som endast gått 1000 mil. Den var dock lite mindre i själva bo-delen och inte lika välutrustad i ”bil-delen”. Men den var helt OK att köra. Eftersom vi skulle passera Auckland på vår resa söderut (vi började körde norrut första kvällen, mot Whangarei) blev vi lovade att byta tillbaks till Forden om vi så önskade.

Resan till Whangarei gick bra. Vi kom ju iväg rätt sent, då vi dessutom bokats om till ett senare plan. Det var alltså mörkt när vi kom fram till den camping vi hittat halvvägs till Whangarei. Gissa om vi blev förvånade när vi nästa dag såg hur fint det var runt omkring oss!

Camping första natten – fint läge

Nästa dag körde vi norrut. Det var ett fantastiskt landskap och bra vägar, även om det var både smalt och backigt. Husbussen är relativt lättkörd, men bredare än en vanlig bil och framför allt längre. Den är jättelång!

Längst bak kan man då och då se denna utsikt:

Norra Nya Zeeland sett genom ett husbilsfönster

Landskapet är som sagt vackert… Whangarie var toppen (mer om det senare). Vi valde att byta till den första bilen, Forden, när vi passerade Auckland idag. Det var ett bra byte. Den är lättare att köra, sexväxlad och har dessutom bättre sittställning. Tyvärr är den lite skramligare (det är ju en Ford…), men inget vi inte står ut med.

Dessutom är själva bo-delen större och mer ombonad. Och så har den lite mer utrustning, så som soltak och fiffiga förvaringsutrymmen för barnvagnen mm. Vi är nöjda!

Felet? Det var fel på spridarna (bränsleinsprutningen), men dessa är nu bytta. Den går m.a.o bra, peppar peppar…

Vi hade ju bestämt oss för att snåla in på taxipengar och åka kommunalt till flygplatsen (färja + tåg), men insåg snart att det fanns problem med detta. Väl framme vid tågstationen efter en halvtimmes färja från Manly till Sydney, så visade det sig att just denna dag så var tåget avstängt. Tur i oturen var att ersättningsbussarna var gratis.

Vi hade ju bestämt att när vi väl kommit fram till Auckland och hämtat vår husbuss så skulle vi direkt köra upp till Norra delen av Nordön (till Whangerei) trots att det skulle ta ca 3 timmar, men insåg snart att vi måste ändra planen eftersom vi helt sonika hade ombokats på ett senare plan från Sydney. Tur i oturen var att det gjorde att vi fick tips om en jättemysig camping halvvägs upp till Whangerei, där vi sitter nu under stjärnklar himmel och lyssnar till vågskvalpet.

Vi hade ju bestämt oss för en stor sexbäddars husbuss av märket Ford, som var jättemysig, men insåg snart att vi måste byta eftersom en väldigt elak lampa började blinka på panelen och motorn inte gick på alla cylindrar. Tur i oturen var att vi istället fick en nyare Wolksvagen som funkar bra.

Vi hade ju bestämt oss för att bara göra ett snabbt stopp på en mack för att ringa campingen i förväg för att sedan köra iväg eftersom det vid det här laget var väldigt sent, men blev tvungna att stanna längre eftersom Leo bajsade ner hela sig och sin bilbarnstol. Ingen tur, bara otur den gången…

Vi hade ju bestämt oss för att bara ta stora vägar förbi Auckland för att snabbt komma iväg norrut, men insåg snart att detta inte heller blev som vi tänkt. Denna natt hade nämligen det Nya Zeeländska vägverket bestämt sig för att stänga av stora delar av motorvägen genom centrala Auckland. Tur i oturen var ju att omvägen var väl skyltad och tog oss förbi de största turistattraktionerna i Auckland (vackert upplysta).

Så kan man kanske tänka på dagens vedermödor som att det var ganska tur att allt krångel hände?! För nu är allt lugnt, vi har bäddat vår husbuss, Axel njöt av att krypa upp i sin säng ovanpå förarhytten och vi dricker vitt vin under stjärnorna. I morgon ska vi bada i några "thermal pools". Får se vad det är för något.