Ja, så har jag då tänkt mig att försöka skriva min avhandling på engelska. Ett beslut som har tagit tid att ta, att skriva på engelska känns ju så svårt! Men skam den som ger sig, jag vet ju inte om det går förrän jag provat. Klarar jag det här, då klarar jag vad som helst! (och om jag inte klarar det så klarar jag INTE vad som helst, fast det gör väl ingen)
Men att börja skriva är som att börja läsa en ny bok. Man känner ingen av huvudpersonerna, och det tar både tid och energi att lära känna dem. Jag har ju redan skrivit en del, men nu ska jag ju börja skriva på det som ska bli min bok, DET har jag inte vågat pröva innan. (Fast det är klart, allt jag skrivit innan kan säkert bidra till innehållet). Men jag antar att det inte tar så långt tid att skriva om man vet vad man vill säga, så där ska jag nog börja. Jag har, på min handledares inrådan, använt första månaden här till att dammsuga biblioteket och Leonies bokhyllor på artiklar som presenterar vad som händer just NU på mitt område, artiklar som kan vara svåra att få tag på i Sverige. Det har gett resultat. Jag har läst och läst så att huvudet ibland har blivit alldeles varmt. Mitt skrivbord är fullt av kopior av bra texter som inspirerar mig i analysen av mitt material.
Nu ska jag börja titta genom det jag skrivit innan och faktiskt börja hugga i mitt datamaterial. Med andra ord en transpirationsfas som förhoppningsvis leder mig vidare till vad poängen med mitt projekt är/blir. En mer ångestladdat tid i ett avhandlingsarbete är nog svårt att hitta.
Men för att ytterligare språkbada mig, så har jag börjat läsa massor av skönlitteratur på engelska på kvällarna, och på bussen till jobbet. Jag har spänt följt Dr Tempe Brennans arbete som ”Forensic Anthroplogist” i Katy Reisch deckare, och nu sitter jag och blir mörkrädd av Mickael Connellys ”The Poet”. Kroppen får sitt också, eftersom jag har börjat gå på Yoga ett par gånger i veckan. Så nu finns det inga ursäkter kvar att inte börja skriva. Kom igen nu!