Ikväll kommer våra vänner Familjen Berhan hit. Vad synd på vädret tänkte jag i morse, det känns ju riktigt kallt idag. Jag tog på mig fleecevästen innan jag åkte till jobbet. Nåja, det har lovat varmare till på onsdag.
(Idag är det 21 grader i Perth och på onsdag har de lovat 29 grader…Vi kommer att FRYSA IHJÄL när vi kommer till Luleå i februari!)
Av en kollega fick vi reda på en liten oexploaterad by, ett ställe som heter Guilderton. Namnet har den fått efter ett holländskt handelsfartyg som sjönk utanför kusten där på 1600-talet, med massor av holländska mynt, guilder, ombord. Fast den äldre generationen kallar byn rätt och slätt för Moore River, för den ligger precis där floden rinner ut i havet.
Så vi åkte dit och upptäckte en liten pärla…Men där floden skulle mynna ut i havet var det en 50 meter bred sandremsa! Floden stack ner under jord precis där. Så resultatet var att på ena sidan så bildade floden en sötvatten pool med grunda sandstränder och på andra sidan sandremsan så slog höga vågor in över sandstrand. Själva byn och flodmynningen var skyddad från den värsta vinden bakom gräsbevuxna kullar, och det enda som fanns där var en liten camping, en affär/restaurang och en kanotuthyrning. Och så en bunt Perthfamiljer som spenderat helgen på campingen.
Det var perfekt. Först var vi på havssidan och Micke och jag badade i de höga vågorna. Sedan gick vi till andra sidan, där Leo och Axel kunde plaska runt i det varma flodvattnet.
Det finns en stark lokal opposition mot planerna att bygga ut stället med en massa sommarhus. Över huvudtaget verkar de som bor i Western Australia uppskatta när det inte är så mycket folk på samma plätt. Min kontakt här, prof Leonie Rennie, sa att hon faktiskt aldrig varit på The Gold Coast (turistställe på östkusten), för ”in all photos I have seen from there, there are just too much people”.
Micke gjorde en kul liknelse i bilen igår. Om man kör norrut, ut ur Perth så följer pendeltåget motorvägen. Rätt vad det är så tar motorvägen och järnvägspåret bara slut. Men det finns planer på att förlänga bägge två. Då sa Micke att det är precis som i CIV. Man ser på kartan att det finns malmfyndigheter, då bygger man en väg/järnväg dit, sedan måste man I:a ända utifrån havet för att få dit vatten och sedan börjar staden växa. Perth med omnejd började man bygga ut EFTER industriella revolutionen, vilket för med sig att man förorter och städer byggs upp runt vägarna, inte tvärtom, att vägarna byggs för att binda ihop byarna. Precis som i CIV!
(när ett nytt område ska befolkas börjar man med att bygga vägarna, sedan säljer man tomterna)
Vi har nu upplevt vår första värmebölja här i Fremantle. I tre dagar höll värmen i sig med en topp på 37 grader. Hur överlever man det var det en kompis i Sverige som frågade mig. Ja, vi gjorde det utan alltför stor ansträngning, och idag när det bara är 20 grader ute har jag faktiskt fleeceväst på mig…
På ett BBQ-party vi var på träffade vi en svensk kille som bott här i 4 år och som nu var på väg tillbaka till Blekinge. Han sa att han trivdes bra här, hade gift sig med en japansk tjej och bodde i ett hus. Det var jobbet som drog honom tillbaka till Sverige. Den sak han skulle sakna mest var klimatet. Och jag börjar förstå honom. Vädret här är väldigt omväxlande. Värmeböljor löser av lite svalare perioder och vintern är ganska regnig (ca 1 månad), våren är lång och behaglig, högsommar kommer vi inte att hinna uppleva men sägs vara het. Luften är torr så värmen blir inte klibbig.
Centralvärme och isolerade väggar finns inte här, husen har englasfönster och är oftast utrustade med fläktar och luftkonditionering. Hustaken är ofta gjorda av plåt för att inte magasinera värme. Så när det var som varmast för några dagar sedan, så var vi inomhus i behaglig inomhustemperatur mitt på dagen. När det började svalna på eftermiddagen/kvällen så gick vi till stranden.
Klockan 17.30 satt vi i vattenbrynet och njöt av den behagliga värmen och det uppvärmda havet. På stranden kryllade det av familjer som precis som vi hade ätit middag och nu passade på att njuta av kvällen. Solen började närma sig horisonten och vid sjusnåret började vi gå hemåt. Fortfarande kom det folk till stranden bara för att avsluta dagen med ett kvällsdopp. Temperaturen höll sig kring sköna 26 grader.
På hemvägen pratade vi om att såna här kvällar kan man också uppleva i Sverige, vi har promenerat hem i ljumma sommarkvällar där också. Skillnaden är väl att det här var inte bara en sommarkväll, det var faktiskt en vanlig vardagskväll.
Sen när det blivit mörkt så erbjöd värmen från dagen en varm kväll. På vår balkong var det 27 grader varmt, men det kändes inte aggresivt eftersom solen inte låg på. Det var så skönt för det fläktade i den torra luften så det var bara att sätta sig i stolen på balkongen och mysa och titta på månen. Jag samlar känslan i kroppen så kan jag ta fram den när jag behöver den. (Det är också därför jag skriver så utförligt om den, så jag kan ta fram och läsa/återuppleva den senare). När det blev läggdags satte vi på luftkonditioneringen och fläktarna, så att vi kunde sova gott.
Men en sak är säker, det avgörande för om ett klimat är olidligt eller inte är luftfuktigheten och variationen. Den här värmen men i ett fuktigt klimat hade inte varit lika enkelt att leva med! Och perioderna med svalare luft gör att man kan återhämta sig.
Idag har Leo provat sin nya strand-dress, en som stoppar solen effektivt. Han gillade verkligen att sitta i vattenbrynet och när vågorna sköljde över honom plaskade han förtjust i vattnet och skrattade. Eftersom det var en vaaarm dag kan jag faktiskt förstå honom…
I fredags passade jag på att bjuda min kompis Tanya på lunch eftersom hon fyllde år. Vi gick till en kul restaurang här i Fremantle som faktiskt har ett eget bryggeri, Little Creatures. Borden står mitt ibland själva öltunnorna! Vi beställde Fremantles paradrätt; Chilliemussels. Det är musslor kokade i en stark chilisås. Supergott! Jag fick ett thai-inspirerat recept av Tanya:
Red Curry paste,white wine
1 whole onion chopped, 3-4 cloves of garlic, chilli powder, 1 can tomatoes, 1 can coconut milk
corriander, 1 kg mussels
Method:
Sautée onion, garlic in olive oil
Add red curry paste, ½ cup of white wine, tomatoes and chilli to taste. Stir.
Add coconut milk and simmer 5-7 min
Buy mussels the same day, put them on a tray covered with soaked tissue in the fridge. When the sauce is simmering, prepare the mussels. Peel of their "beard" , rinse in cold water and put them in the sauce. Cover, and simmer 10-15 min.
When its done throw on some corriander and serve with bread, rice and white wine from Margret River, WA.
Yummie!
Ikväll har jag varit på en spelning här i Fremantle. Det var den lokala musikföreninen ”Kultcha” som hade ordnat en spelning med Em Dee, en av Australiens mest kända didjeriduspelare.
Det är ju svårt att beskriva en musikupplevelse med ord.
Kort sagt: Det var en häftig upplevelse! Rytmer, fart, kraft, stämning, magi… Intrycken var många.
Didjeridu är ett väldigt fascinerande instrument. Tonen är monoton, men kraftfull och ’the didjiplayer’ varierar tonen genom att göra olika ljud samtidigt som läpparna skapar det utdragna karaktäristiska lätet. Otroligt suggestivt. Tricket är att ”cirkelandas”, dvs att andas ut samtidigt som man andas in. Det verkar väl enkelt!? Ska försöka gå en snabbkurs, men lovar ingenting…
För att försöka förmedla lite av stämningen på konserten har jag lagt upp två filmsnuttar som jag tog med den lilla digitalkameran. Kvalitén är därför inte den bästa. Filmerna finns här och är ca 750 kb stora.
Jag köpte förståss även en skiva med Em Dee, så ingen går säker när vi kommer hem…
Uppdaterat:
Länk till Em Dee: www.rawdidge.com.
Smakprov: Time Repeats.mp3 (5,3 Mb, från Em Dee’s hemsida, dvs ”lagligt”).
(* Alternativ stavning: Didgeridoo)
Nu har vi varit med om en korrekt Australiensisk barbeque! Min kollega (och vän), Tanya, bjöd in oss i söndags. Det viktigaste att ta med är något att dricka, inte bara till dig själv utan till alla som vill ha. Så vi hade med oss ett 6-pack.
Maten var god! Det var lamm, korvar och känguru på grillen. Känguru smakade ungefär som hjort. Till det bjöd hon på pastasallad. Samtalsämnena kretsade kring nationaliteter, vilket det ofta gör när folk från olika länder samlas. Det är kul, och det känns stimulerande att få vara en del av en sån där kulturmix som uppstår där man är van vid att det finns många inflyttade människor från hela världen. Det är som att man blir mer medveten om sin egen kulturs egenart när man får frottera den mot andras…
Perth är i helgen värd för den sista deltävlingen i årets världsmästerskap i rally. Man har tävlat runt om i världen – bland annat i Sverige – men nu är det alltså snart färdigt. Det är redan avgjort vem som vinner VM, Sebastian Loeb + Citroên, men det kan ju vara spännande ändå, tänkte jag och löste biljett.
Torsdag kväll: Inne i Perth har man byggt om en galoppbana (Glousterpark Racetrack) till rallystadion. Där kör förarna en kort slinga parvis på tid. Även om de bara kör ett varv, får publiken chans att se förarna/bilarna betydligt mer än vad som är möjligt när de kör i skogen på de traditionella specialsträckorna.
Jag satt bredvid en farbror som hade järnkoll på de flesta förarna, bilarna och små anekdoterna. Kul. Själva tävlingen var instoppad i ett ganska omfattande program med kändistävlingar, veteranrallybilar och andra intressanta (?) programpunkter. Häftigast var faktisk rallybilarna från sjuttitalet: Att höra en stor och tung Holden Monaro med V8-motor på 450 hästar passerapå 10 meters avstånd med gasen i botten måste upplevas!
Några av förarna höll igen något på denna rallyts första sträcka, men de bästa (Loeb, Grönholm, Solberg mfl) gav verkligen "järnet". Uppskattades.
Lördag: Jag tog bilen upp till bergen, dit rallyt nu flyttat. Efter att ha parkerat bussades jag och de riktiga entusiasterna (jag var tidigt ute…) ut i skogen till en plats där två av specialsträckorna passerade. Där väntade vi. Och väntade lite till.
Två timmar senare började det hända saker. Först kom en "föråkare" och sedan flög några helikoptrar förbi ovanför oss. Sedan väntade vi ännu en stund.
Plötsligt reste sig alla och sträckte på halsarna. Vrooom! Så hade första bilen passerat. Det gick väldigt snabbt, även om jag ställt mig vid en snäv kurva för att se när bilarna saktade in. Imponerande. Efter att ha kollat in några bilar bytte jag plats och ytterligare en stund senare passerade bilarna en andra gång, på den andra specialsträckan.
Sen åkte jag med bussen till parkeringen och sedan åkte jag hem. Lite snopen över att allt var över så snabbt.
Kommer jag att åka på rally fler gånger? Hmm. Det vet jag faktiskt inte. Visst var det kul att vara på plats vid ett stor arrangemang, men ute i skogen såg man faktiskt inte så mycket av själva rallyt. Jag får väl vänta tills sammandraget sänds på TV…
I morse upptäckte Vaike att min cykel blivit stulen. Trots att den stod i vårt garage (parkeringshus), som är låst och endast tillgängligt för de som har passerkort, dvs de som bor här. Eller har bott här. Eller är på besök hos de som bor här. Så mycket är "Secure Building" värt… Vi hittade ytterligare ett vajerlås avklippt, så tjuven var nog två tjuvar som behövde transportera sig.
Det var ju ingen jättedyr och exklusiv cykel, ca 1200 kr, men det är ju *något* irriterande, för att uttrycka sig milt.
Kvällen innan upptäckte jag dessutom att någon stulit min cykelhjälm från vår cykelvagn, också parkerad – och fastlåst – i garaget. Inte kul alls. Som tur är har de låtit bli vår cykelvagn som vi nu förvarar i lägenheten.
Det är tråkigt eftersom vi har känt att det är så trygg stämning här och ”alla” är så vänliga. Och det är väl det som är värst med att bli bestulen – man blir otrygg. På något sätt kliver någon innanför ens integritetszon, även om det bara handlar om en cykel. Dock får vi väl inse att vi bor i en storstad med 1,5 miljoner innevånare. Stölder händer ju faktiskt även i mindre städer. Jag har blivit av med två cyklar i Luleå, till exempel.
Det är också mycket som ska förklaras för Axel, som verkligen funderat på det som hänt. Att tjuven gjort fel förstår han, men inte varför. Han grubblar också över vart cykeln kan vara, samtidigt som han försöker trösta mig med att "du kan ju låna mammas cykel, pappa!" och "du ska nog se att du snart har råd att köpa en ny cykel, och då kan du ju ta in den i lägenheten pappa." Det är ju alltid en tröst…
Uppdatering: Tydligen försvann 5-6 cyklar under den aktuella natten. Flera av de förrådsutrymmen som finns i anslutning till garaget var uppbrutna och tömda. Samma sak hände tydligen för ca ett år sedan, en vecka efter att en småkriminell hyresgäst flyttat/vräkts. Kanske har de kvar passerkort till garaget?